Bränn frosten i min ögon,
ända in i mitt hjärta, så där som bara du kan.
Låt inte kylan döda mig.
Låt inga främmande händer stjäla av mitt jag.

Jag saknar regnet i mina ögon.
Regnet som var smärtsamt men varmt.
Nu är det bara ont, ont så djävulen backar och lämnar mig rasande, ensam och full någonstans i mitt ingenting.

Säg inte att detta måste vara botten för den slog jag i för länge sedan.
Jag har letat efter mitt hem i flera år nu men isen lämnar aldrig.
Inte ens när syrenernas blomning är som högst låter livet mig vara.
Jag har bett till alla religioners Gudar, tilll alla högre makter men alltid fallit till föga, kanske för att min tro inte är stark nog.

Jag tänker ofta på dig, på dig som gav mig regnet när snön yrde runt omkring.
På dig som gav mina fingrar orden jag inte visste fanns.
Som gav mig vägen till de blå bergen i min hemstad.
Kanske var det så att du gav mig livet just då.
Då och utan att du ens visste.

Vem är då han som gav mig orden.

Många känner hans namn men inte många känner hans själ.
Jag har längtat mig in, bakom och funnit kärleken.
Flera tusen ord senare, flera tusen regn efter och flera miljoner syreners blomning senare så kan jag med högt huvud säga att jag älskar.

Jag älskar dig