Där bland nedfallna höstlöv och stjärnor

av glas

fast i daggkåpans fälla

satt den sällsamma koltrastens sång

ej längre

hörs hans stämma

Bland kullvräkta stammar och storm

av tid

så är vilddjuren stilla

vred är hennes mörka hemlighet

ej längre

hav ska skimra

Där sand och aska bildar dag på nytt

och liv

är ej längre att finna

så ödet tar natur till sitt

där aldrig

frö får spira