Med lätt spända vader och en lite skum känsla av hjälplöshet klev jag på tåget i Umeå en torsdag i slutet av februari ett år. Jag hade inte åkt tåg på väldigt länge, 12 år för att vara exakt, så det kanske inte var så konstigt att jag kände mig som en total tågrookie. När jag suttit en liten stund i min ängslofyllda ensamhet lyckades jag med ett litet leende locka den intet ont anande resenären mitt emot till ett samtal. Han visste inte vad som anföll honom innan det var alldeles för sent och var snart inbegripen i de mest galna samtal om livet, Frostkåge och allvaret med stormen Gudrun. Stackars människan, han som dessutom också skulle till Göteborg och alltså inte hade en sportslig chans att komma undan.

Jag lade märke till en skön kuf som använde tåget som träningsredskap. Han hade en rödrutig flanellskjorta på sig, vars muddar var fastklämda i nävarna. Han höll ut armarna framför sig där han gick fram och tillbaka i gången, kanske lekte han att han flög som stålmannen? Efter många vändor fram och tillbaka slog han sig ner vid mig och mitt samtalsoffer och rullade in sig i tåggardinen. Jag log och skrattade mig fördärvad inombords. Han var något alldeles extra den mannen, som skulle få namnet "Flanellskjortan från Boden". Mitt i en mening levererad av samtalsoffret flög han ut ur gardinen och utbrast: JAG HAR VARIT I GÖTEBORG. JAG ÅT EN RÄKMACKA PÅ RIVERTON!!! Sen rullade han in sig i gardinen och försvann lika snabbt som han kom fram. Jag kunde le öppet åt det oväntade inlägget i vårt samtal. Men det var inte det sista vi hörde av Flanellskjortan, han fick fler anledningar att flyga ut ur gardinnästet under resan. Redan efter andra gången visste vi lite mer än vi ville veta om hans liv och person. Som att hans mormor brukade ramla ofta, att hans farmor petade ut köttet ur tomaterna för att inte skada djuren, att han skulle haft liggvagn om han inte kommit på att kliva på tåget när han passerade under en promenad osv. osv. osv. Allt levererat stötvis i hög ton efter ett framdykande från gömstället i gardinen. Men, trots allt var han ett upplivande sällskap under den 15 timmar långa resan. Inget ont om flygande flanellskjortor!

Så var jag då framme i Göteborg. Jag tackade samtalsoffret för sällskapet och gick på darrande ben och med skälvande hjärta mot Centralstationen. Där stod jag som ett levande norrlandsblåbär med min väska och min osäkerhet. Tur att min vän från Borås relativt snabbt kom till undsättning så att jag inte blev bortförd av polisen för förargelseväckande förvirring! Jag fick nu för första gången på nästan sex år kramas med min vän och ännu större, jag fick träffa hennes fyraåriga dotter. Det blev ett glatt återseende och ett underbart första möte på samma gång och snart kände jag mig som hemma. Så var det då dags att uppleva ett snålblåsigt Göteborg i februari, tack och lov fylld av så mycket värme att det inte gjorde något.

Så skakades Göteborg av en norrländsk ensam mammas ankomst vid lunch en fredag i februari ett år. Detta hade inte den stackars servitören på den italienska restaurangen kunnat ana ens i sin vildaste fantasi. Redan tre minuter efter att han gett oss ett bord ångrade han förmodligen att han överhuvudtaget stigit upp den dagen. Aldrig hade han förr smakat på såna usla humorsalvor, han förstod nog inte ens en fjärdedel stackarn. Men det gjorde inte så mycket, skam den som ger sig och till slut skrattade han också, men mest för att vara artig kanske...

Jag fick nu lägga Göteborg i min rangordning av städer jag besökt som ligger söder om Släppträsk. Det är intressant tycker jag själv att rangordna dem efter upplevelse och känsla. Den som är intresserad av resultatet kan lystet läsa vidare. Jag har tänkt presentera tre av dem: Stockholm, Göteborg och Malmö.

Stockholm: En kall stad i sinnet, men med ett brett utbud av nöjen och aktiviteter. Där har jag sett Mamma Mia, Grease och Sound of music. Jag har ätit carpaccio av världsklass! Shoppingen är absolut okej. Staden innehar en kylig atmosfär som är underbart rolig att bryta med norrländska övertramp på den tabubelagda uppförandenormen!

Göteborg: En varmare atmosfär men fan så mycket kallare i luften. Där fryser man om fingrarna vid tre plusgrader och tappar dem vid nollgradigt. Märk väl att vi vid den temperaturen har badat i en månad hemma i norr... Shopping, god mat och riktigt mysiga omgivningar. Men kylan till trots goa och glada människor, spårvagnar och poeter.

Malmö: En stad som jag måste erkänna att jag inte besökt i vuxen ålder, så den har viss dispans än så länge. Men den är med, mest för att få revansch! Där skulle jag som tolvåring fira valborgsmässoafton och vi hade åkt till en ihopkasad brasa. Alla väntade med spänning på att bålet skulle fjuttas på, barnen sprang som yra höns i blåsten och gräset rasslade i vinden. Då sa någon med hög röst: Naaij, dei blauser föur möe, dei gaur einte au teenda. Dau blier dei skougsbraund! Så där stod vi allihop och tittade på en rishög.

Dessutom hade mammas kusin förberett för att få besök av två barn, hon hade inköpt en stor burk nutella nötkräm och ansåg att det borde få oss lugna.. För vi fick inte ses, höras, märkas eller anas.

Så min lista blir som följer, med efterföljande nominering:

And the winner is:

Göteborg; med sina spårvagnar och mysighet!

sen..

Stockholm; med carpaccio och Mamma Mia..

sist..

Malmö; med rishögar och nutella..