Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En rannsakan om allt gammalt.. som bara behöver ut


Alla stenar jag kastar går rakt igenom för det är bara askan kvar, men den svider

 

[Du är borta nu

finns inte längre kvar i mitt liv

men skuggorna du har kastat i min framtid

går inte sopa undan

så lätt]

 

Jag skriker åt alla de mörka ränderna

när de piskar mina kinder

försöker slå dem ifrån mig

men de sitter kvar

som tentakler från alla hårda smällar

 

[Du plågar mig ännu och jag hatar dig]

 

Jag vill så gärna våga tro på allt som händer

att jag är fin

har vackra ögon som utrycker vad jag känner

som glittrar

och att mina födslar inte ärrat min kropp

till oattraktion

jag vill så gärna

och försöker så hårt

 

Men om jag blundar är han där i sin frånvaro

med sina ord

sina hårda knutna händer

och jag vet med ens

att jag är helt utan värde

förbrukad

som ett par skitiga arbetshandskar

duger bara för en stunds värme

men i övrigt värdelösa

 

Men du är den bästa jag har haft vid min sida

jag vill tro på alla fina ord

du är så söt

så snäll och duktig

underbar

och du duger för den du är

du är min

och jag vill ha dig

 

Jag vill så gärna tro

 

Men han finns där i kulisserna utom räckhåll

och alla stenar jag kastar träffar bara skuggorna

av alla ord

vars betydelse han gjort till min existens

en varelse

så fullkomligt äcklande och värdelös

 

Jag vill så gärna lapa i mig alla vackra adjektiv

som du strör runt mina fötter

och jag förlorar mig i dem gång på gång

men så plötsligt

smyger sig tvivlet fram igen

och den omisskännliga genomskinligheten skymtar

där jag vill försvinna

 

Han finns inte längre i mitt liv

men han har lämnat sina skuggor

vars ränder piskar mina kinder till tårar

 

[och som jag hoppas att jag kan bli fri]

 

du lindrar rappen och slagen från allt gammalt

när du ser mig i ögonen och ler

för visst kan man känna godhet när man ser den

och låta hjärtat helas

om man bara vågar tro att den finns

 

jag vill tro att den finns i dig

och att skuggor förtvinar när ljuset vaknar

 

jag vill för jag känner så starkt

men är rädd

för att hans skuggor även ska rasera det här

och jag åter falla baklänges

med huvudet mot asfalten

och tårar i mina ögon

 

jag vill bara inte gråta mer

inte bli så trasig

för då måste jag börja klättra igen

och jag har inga naglar kvar

 

 

 

 

 

 

 




Fri vers av Ensamma mamman
Läst 297 gånger
Publicerad 2006-03-27 23:52



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ensamma mamman
Ensamma mamman