En rannsakan om allt gammalt.. som bara behöver ut
Alla stenar jag kastar går rakt igenom för det är bara askan kvar, men den svider
[Du är borta nu finns inte längre kvar i mitt liv men skuggorna du har kastat i min framtid går inte sopa undan så lätt]
Jag skriker åt alla de mörka ränderna när de piskar mina kinder försöker slå dem ifrån mig men de sitter kvar som tentakler från alla hårda smällar
[Du plågar mig ännu och jag hatar dig]
Jag vill så gärna våga tro på allt som händer att jag är fin har vackra ögon som utrycker vad jag känner som glittrar och att mina födslar inte ärrat min kropp till oattraktion jag vill så gärna och försöker så hårt
Men om jag blundar är han där i sin frånvaro med sina ord sina hårda knutna händer och jag vet med ens att jag är helt utan värde förbrukad som ett par skitiga arbetshandskar duger bara för en stunds värme men i övrigt värdelösa
Men du är den bästa jag har haft vid min sida jag vill tro på alla fina ord du är så söt så snäll och duktig underbar och du duger för den du är du är min och jag vill ha dig
Jag vill så gärna tro
Men han finns där i kulisserna utom räckhåll och alla stenar jag kastar träffar bara skuggorna av alla ord vars betydelse han gjort till min existens en varelse så fullkomligt äcklande och värdelös
Jag vill så gärna lapa i mig alla vackra adjektiv som du strör runt mina fötter och jag förlorar mig i dem gång på gång men så plötsligt smyger sig tvivlet fram igen och den omisskännliga genomskinligheten skymtar där jag vill försvinna
Han finns inte längre i mitt liv men han har lämnat sina skuggor vars ränder piskar mina kinder till tårar
[och som jag hoppas att jag kan bli fri]
du lindrar rappen och slagen från allt gammalt när du ser mig i ögonen och ler för visst kan man känna godhet när man ser den och låta hjärtat helas om man bara vågar tro att den finns
jag vill tro att den finns i dig och att skuggor förtvinar när ljuset vaknar
jag vill för jag känner så starkt men är rädd för att hans skuggor även ska rasera det här och jag åter falla baklänges med huvudet mot asfalten och tårar i mina ögon
jag vill bara inte gråta mer inte bli så trasig för då måste jag börja klättra igen och jag har inga naglar kvar
Fri vers
av
Ensamma mamman
Läst 297 gånger Publicerad 2006-03-27 23:52 |
Nästa text
Föregående Ensamma mamman |