Tiden sägs läka alla sår men minnena om dig blöder från ringen runt min hals.
Varje morgon och varje kväll tvättar jag dig ur mina ögon.
I varje andetag visslar det onda inom ditt namn tills andningen lämnar mig, flämtande efter luft.
I varje beröring av någon annan än du stänger jag av och försvinner ...

Tre årstider har förflutit men inte en dag utan dig kan bli annat än ett öde vinterlandskap. Jag har lekt tafatt, smidit djävulska planer, trasslat och brutit upp.
Allt för att gömma minnet utav dig.
Men ändå, tre årstider senare så är du den ende som sover bakom mina ögonlock.

Letar frenetiskt i minnet.
Vilken dag var det? Vad var det jag inte hörde, inte såg eller inte förstod?
Alla dagar har blivit likadana och fast jag är en annan nu är jag fortfarande den som föddes på öppet hav en försommardag för en evighet sedan.

Ja tre årstider har gått men jag minns ingen sommar, ingen höst.
Lever i en evig vinter där jag letar efter dina fotspår.
Kylan lamslår men det passar mig just nu.
Vill inte tina upp. Vill inte låta isen bli till tårar som gräver fåror i mina kinder.
Du min älskade, du...

Kanske är det så att vissa sår för alltid kommer vara öppna.
Kanske är tre årstider för kort tid.
Kanske mår du bra nu.
Men kanske är det du min älskade...du som är hjärtat.