Jag undrade alltid för vilka vi levde

hur många baksteg

vi krävde av varandra

för att långsamt långsamt

ta oss fram

Vi dividerade oss med oss själva

fick fram avbilder

att lära

älska

och vårda

[det var bara inte det fysiska

som gjorde så ont

utan att det är värre att födas

än att föda]

Dina nätter var bara dina

jag fanns med i kulisserna

sufflerade ibland

när du inte höll ihop din roll

och kostymen rämnade i sina sömmar

Mina nätter var tandsprång

våta sängkläder

tårar och alvedon

i kulisserna ekade dina ord

studsande vakuum

och dammet från torkad kärlek

[vi befann oss inte längre i varandra

utan tveksamma

vände vi ryggen till

och blundade]

Där fanns bara känslan

av att det gör ondare att födas

till något som saknar liv

flämtar i syrefattiga ljuskupor

och en låga

som falnar alldeles för tidigt

det gör bara ont en stund

för hjärtat växer

rymmer lite mer

av det vi kallar kärlek

och maskrosorna i mina innerfickor

har sargade rötter

uppryckta  

men lever av fukten från mitt hjärta

andas min själ

tills vi kan planteras igen