Jag har alltid undrat över meningen med livet

över varför ljus faller in i mörker

och inte tvärtom

hur vet man att det man håller i sin hand

är det rätta svaret

när det finns så mycket annat

som har summan tio

[men dina ögon 

målar tiden genomskinlig

när du ler och säger

att du tycker om mig]

och det är sant

när man legat nerborrad i en grop av snö

en tidig aprilmorgon

tre kilometers bilväg och ett helt liv hemifrån

för att älska i vårgryningen

för att leva i ljuset av en vinterblek kropp

och känna dess rörelser viska om sommarvågor

skvalpande

mot en väntande strand

har man i alla fall levt

och fått göra det djupt i dina ögon