Det var strimmor av mig som flög

som följde dina tankar

upp mot stjärnorna den natten

Du vände handflatorna mot vårhimlen

samtidigt som jag

bara upplöstes och försvann

såg du mig?

märkte du ens hur jag tystnade

sista dagen

hur mitt skratt klingade tonlöst

mellan slutna läppar

kände du aldrig att jag lossnat

likt tjälsprängda isblock

i en rytande fors

att jag inte längre ville

inte längre orkade

eller ens kände längre

att trots att jag förut målat natten i ord

suddade ut allt

med bara ett fingersvep

samlade ihop alla penselstreck av gräs

flätade ett plåster

och tryckte det mot bröstet

det var jag som flög mot månskärvan

en sotflinga i tusen bitar

som spreds och regnade upp i natten

och du märkte inte skillnaden

du har alltid blundat

blundat

och natten är lika svart nu som då