Orden som studsar

rinner

flyger obemärkt förbi

skär igenom alla lager av människa

hyvlar

bit för bit

jag är ändå möglig

möglig

skrapa av mitt yttersta lager

karva igenom mig

perforera mitt hjärta med dina ordpilar

igen igen igen

och igen

släpa mig längs asfalten

bakom din rygg

klös min hudtapet rispig

repig

med dina vassa meningar

du behöver ändå aldrig känna

hur salta tårar svider

när de samlas

och rinner längs blodiga fåror

du behöver aldrig smaka på blod

när du slickar sår

eller laga mig

för du är asfalt mot mina bara bröst

och jag litade på dig

litade på dig

redan när våra hjärtan slog med samma blod