När dimman bryter tystnaden,
förvandlar det osagda till pärlor.
När bokstäverna får liv igen och fingrarna dansar,
över tangenterna som om de aldrig hade slutat.
Då läker jag det onda.

Vissa morgnar gör man det man ska.
Kliver upp och gömmer sorgen bakom sotade ögon.
Dimman var konstlad men fan så skön att få vila i.
Orden haglade i mitt inre, på tungspetsen och darrade på mina läppar.

Vissa morgnar vaknar man.
Som en hård käftsmäll kliver verkligheten in.
Orden ligger gömda i blödande sår.
Vem fan är jag att ge dig bokstäver jag knappt kan uttala.

Vissa morgnar min älskade...
Vissa morgnar är jag ingenting mer än en spillra som blev kvar.
Morgnar när jag önskar att jag kunde bjuda in för att du skall förstå,
men när orden raderas.

Om och om igen.