Har jag inte alltid känt

att den där spegelbilden som ska vara jag

är en reflex mot ett regnigt tågfönster

i filmen

där musiken spelar huvudrollen

den som spelas när ingen ser

och dubbelexponeringen

är jag

och livet är en film

[har jag inte alltid tittat på mina händer i knät

och tänkt

att de hör till en annan kropp]

vi pratar inte ens samma språk 

spegelbilden och jag

för när jag skrattar

blinkar tågfönsterflickan bort sina tårar

och rinner bort

med regnet

hon finns inte på riktigt

hon heller

men musiken är fin

riktigt fin