Hej, ALLA vänner!

Idag är en alldeles särskild dag. Detta är slutet på det liv du har levat och samtidigt början på resten av det liv som du ska komma att leva. Visst låter det mäktigt!? Att stå mitt i sitt liv och kunna betrakta det som varit, det som är och det som skall komma! ... Vi har här en otroligt god möjlighet att göra det bästa av det här ögonblicket! Men kommer du och dem som står dig närmast att göra detta? Det är föga troligt att några beslut om livets möjliga vara eller icke möjliga vara vara fattas i detta nu.

Jag vill få dig att tänka på om grubblerier eller tänkande är orsaken till att människor ändrar sina liv... eller att de som grubblar för mycket skulle fatta beslut om att ända sitt liv... Vilket jag inte håller med om. Därför att grubbla och att tänka kräver en viss specifik förmåga. Denna förmåga kallas slutledning och när man slutleder kommer man oftast fram till saker av vikt. Det är därför oftast inte skälet till livsförändring eller livsändning...

Om man är en grubblande tänkande människa behöver man en mottagare som kan visa på respons, sympati, engagemang och intresse. Att ha en vän ökar chanserna till att du har någon att dela vad du tänkt tillsammans med. Men det är inte endast förtroendet till din vän, eller din väns intresse som avgör om de dina tankar du tänkt kan delas. Innan du talar med någon om dina tankar eller vad du grubblat om betraktar du din insikt. Du grunnar först på vem av alla du känner som du lättast kan öppna dig inför och säga din mening till.

Ta till exempel här på poeter.se... I detta forum finns det en ton som är givande och visar på en öppenhet som kan närma sig andra, eller strypas av en viss strömning. Det kan vara ett ämne som för dagen blir naturligt mer frekventa än andra eller ett som är annorlunda. Denna strömning är vad jag vill få dig att betrakta ur ett vidare perspektiv. På tal om att känna att man inte är ensam om sina idéer tankar funderingar som kan ta sig poetiska uttryck. Känslor och tankar kan för en som skriver regelbundet i forum liknande detta delas omedelbart i poetisk form och få respons lika snabbt... Det är därför så viktigt att ha en motpart att dela sina innersta tankar med då det motverkar känsla av utanförskap... Om det finns ett utanförskap så finns det ett medskap...

Vad har detta forum gett dig för slags tankefrihet? Vilka tyr du dig till och vilken respons får du när du uttrycker dina innersta tankar i prosa eller diktform? Vi kan se att grupper, så kallade kluster, av vänkretsar bildas kring medlemmarna. Dessa alla medlemmar sätter tonen för hur långt öppenheten kan sträcka sig i den kretsen innan den betraktas negativ. Alltså utger detta forum på sikt en så kallad moralisk kompass, eller visar på en bejakande stil eller riktning. Detta kan ge ett större utrymme att vara sig själv sann som det kan uppfattas av vissa. Detta får dem att känna sig väl emottagna i den öppna bejakande sfären.  Samtidigt kan det finnas andra som känner sig hämmade av just detta, därför att öppenheten också kan vara skrämmande, då den inte anger klart i vilken sorts riktning man är på väg. Då bildas det kretsar som kanske har en slags kutym eller stil för att motverka känslan av ovisshet.

Vad är då meningen med detta fria ord som jag ger mig i lag med att uttrycka... Jo jag tänker mig att någon kanske behöver börja. Snöbollen är nu i rullning låt det bli en lavin av ord och meningsutbyte... Du kan ha dolda talanger i att föra fram ett budskap. Du kanske sitter på en avhandling på tangerande ämne. Du har några utkast i byrålådan eller du vet precis när du tappade tråden och nu blev du inspirerad. Till dig som inspirerats, sluta genast läsa detta, gå genast och skriv, uttryck dig och återkom till detta redan nedtecknade när du är klar om du har lust. Till dig som stannat gå när du känner för det, eller om du tycker jag tråkar ut dig byt till en text som tilltalar dig.

I detta otvungna förhållningssätt och i den bejakande hållningen bevaras mer av dina unika egenskaper styrkor och färdigheter i att uttrycka dig för du har mindre att förlora och mer att vinna på att vara den du är. Nu sitter jag med orden och låter dem nå dig, liksom du andra gånger nåtts av mitt intresse för dina valda ord. Till dig som ännu inte skrivit ska du veta att i det ögonblicket du börjar kommer bevisen för din existens så direkt att du kommer trilla av stolen...

Jo... Andas in, andas ut för detta är svårt för mig att förmedla då orden är komna ur insikten om förlust och svek. Jag har en poäng som kan vara bisarr och kännas fel. Du och jag, just nu möts vi, trots att vi aldrig mötts förut. Nu startar en process och en förhandling mellan dig och mig har påbörjats. Jag vet att någon potentiellt kommer att läsa, dvs höra mina ord. Detta är det samma som när man tänkt och beskriver sina tankar för en mottagare, det kan vara vem som helst, vän, bekant, främling eller släkting. Denne person är just denna som responderar dig på ett visst sätt. Detta sätt avslöjar om denne lyssnar visar intresse och engagemang eller inte...

Där kommer det oerhörda som gör skillnad för om denna tänkare ska bli en ensam grubblade på kammaren. Om denna tänkare stadigt blir avvisad, visad dissrespekt eller total ignorans, kanske blir skrattad åt, hånad kommer detta på sikt skapa hinder för utveckling av det fria tänkandet. När denna mekanism slår till börjar individen begränsa sina egna tankar och skjuta undan dem. Detta blir då något som kommer att bli föremål för grubblerier, dvs att tankarna kanske var fel eller inte bra nog... Det kan även leda till bristande självtillit, själv känsla, destruktion och negativt tänkande. I vissa fall börjar tänkaren be om ursäkt för sig själv, sin existens, eller sina uttalanden. Ibland blir det till och med så att bekräftelsebehovet blir uppskruvat och denne frågar andra ofta om den duger eller räcker till. Att känna sig otillräcklig eller inte väl emottagen är kämpigt att utstå, särskilt minns vi tonåren då denna tid i livet bjöd på många sådana dilemman med identiteten...

En bejakande hållning är lättare att avslöja i orden, på ett forum där det står att man önskar konstruktiv uppmuntrande kritik... När vi ger och får skapas det band av samhörighet gemenskap och samförstånd. Konstruktiv kritik betyder att man stöttas i sitt skrivande av andra som vill ge stöd. Båda parter är vinnare i detta. Men i exemplet med den i det verkliga livet som inte ges stöd blir konsekvensen direkta och det ställer krav på att bete sig civiliserat även om man blir förolämpad gång på gång. I ett forum kan det dåliga exemplet ske mindre frekvent eftersom alla som skriver kritik lämnar synliga avtryck av sin närvaro. Alltså höjer ett sådan forum som detta moralen och när detta sker ökar förtroendet och tilliten till allt fler. Och samtidigt befäster medlemmarna sina intressen och talar om ett "VI"...

Men denne stackare som blir utestängd av vänner, kompisar eller arbetskamrater att tänka fritt, resonera och som ständigt avfärdas får inte samma möjligheter till att se sin potential och i det utvecklas till en trygg person. Därför är det gott att ha en bejakande öppen hållning emellan människor om det så är i verkliga livet eller på nätet.

Sedan jag var liten har alla sagt till mig att jag pratar mycket. Som vuxen har jag stött på individer som säger att jag pratar hela tiden, eller att jag aldrig lyssnar. Det stämmer inte riktigt med verkligheten. Jag stötte bara på sådan där som trycker ned. Dessa mötte jag för att jag var van att vara nedtryckt.

Det låter hemskt att säga men jag visste vad det var som krävdes av mig med nedtryckande personligheter inpå mig. De satte mina gränser, satte sig på mig och genom detta behövde jag inte fatta något beslut om att förändras. Inte heller visste jag att det fanns ett annat förhållningssätt än det jag var uppvuxen med. En storebror som dominerade, skolkamrater som mobbade, pojkvän som svek, bedrog och slog, vänner som var oärliga och arbetskamrater som jag aldrig sade nej till att ställa upp för men som aldrig erbjöd en gentjänst. Detta gjorde att jag bar på en massa tankar som jag inte kunde omsätta till ord eller handling. Därför började jag fundera på vad jag gjorde här och tankar om att lämna jordelivet kom och gick under tyngre perioder.

Jag lyckades dock se till att få bukt med mina sådana motstridiga känslor på egen hand. Och jag började förändra mig med pennans hjälp. Skrev och skrev och skrev, och läst högt för mig själv. Därför är min bekännelse viktig därför att du kanske bär på en massa erfarenheter värda att omsätta fast du kanske förbisett detta. Hoppas att du inspireras till att formulera varför du kommit ända hit det skulle vara väldigt givande att få ta del av. Ur flera perspektiv vinner vi på att vara varandras vänner i världen...

Där ute i den värld som sträcker sig utanför min zon finns det flera människor som tänker såhär ... Jag är inte ensam liksom du inte är det. Där i en annan del av världen faller någon på knä och det klickar till och plötsligt vet denne exakt hur problemet skall lösas. Någon föder sitt första barn på bussen och där står just då den mest oväntade till buds med sin kunskap och färdighet. Tänk att just precis som du känner att du vill ge upp finns det hundra miljoner i världen som känner precis så som du. Därför skall du inte förringa dem av dig valda orden och formuleringarna.

Dessa dina ord kan vara livsavgörande för dig, och för hundratals. Detta syftar inte att sägas för att stödja ditt eller mitt ego då jag inte kallar på hybris. Du får se saker i ett vidare perspektiv så länge det stärker dig som människa liksom det krävs att se till det lilla stundom för att vara det. Du är unik liksom jag är unik. Vi är unika och detta att vi är lika unika blir det sista av min bekännelse. VI ÄR LIKA UNIKA... 

Tack för du följde med mig under min bekännelse! Det känns stort för mig! Jag önskar dig allt gott en människa kan behöva för ett gott liv!