för en stund i en skog

hörde jag en visa nynna

ingen människa fanns där

jag blundade för att lokalisera

gick sakta i mossan mot orden

tysta var stegen där jag rördes

själen vibrerade till denna ton

dessa ord så naturliga i mitt öra

som om de kom inifrån mig själv

men det fanns ingen där som sjöng 

det fanns vare sig människa eller väsen

en bäck som rann genom skogen var allt

porlande vatten spelade på själens strängar 

dessa strängars klang manade anden i sång

kroppens sinnen visade sig vara en mottagare

sedan bäcken sjöng för mig en vacker melodi

kom jag till insikt om att jag bär på en egen visa

en sådan bäcken frammanar i mig genom mig