Riddaren från fjärran land
sällsynt är hans namn
färdas ensam genom töcken
söker trogen tvillingsjäl

Vitklädd väntar hon bland bergen
betvingar mörkret med sin sång
nynnar sunnanvind
och sjunger soluppgång

Hotfullt gnager orden
från håriga strupar
Svekfulla rykten förvrider
den rakaste av ryggar

Silverbäckens vatten
blivit svart som sot
Bägaren med gift
räcks mot vitklädd brud

Tröttheten förlamar
ärrad hjältes själ
Han saktar in och tvekar
väntar, vill så väl

Plötsligt öppnas mörkerskog
av en glänta ljus och skygg
Trött av strid och livslång resa
välkomnas uråldrigt skydd

Under mäktig krona slår han läger
Invid djupa rötter porlar helig källa
Riddaren dricker sakta
bottnar bortom tiden

Ur sadelväskan, grå och vis
tar han varsamt fram
en blanknött silverflöjt
Händer darrar när de smeker
gryningsgåvan, en gång given

Han lutar sig mot skrovlig stam
Söker minnas vindars viskning
om vitklädd mörkögd brud

Toner porlar genom flöjten
Töcken skingras, blicken klarnar
Hjälten fattar mod
Varsnar hotet, griper svärdet
redo ge sitt blod

Nu hörs odjur otäckt nära
Vanmakt växer, ondskan nalkas
ingen återvändo ges
Tanken vilar hos den kära
Snart så får vi ses