vid midnatt smyger jag ner
till den lilla skogssjön
allt är tyst och stilla
ytan är lika svart
som den omgivande skogen
ovanför glimmar stjärnorna
på den mörka himlen

luften är kylig
jag klär av mig allt
men tvekar där jag står
längst ut på bryggan
jag ser inget vatten
framför mig är endast mörker
en stor svart pupill

sedan väljer jag tillit
och kastar mig ut
dyker ner i mörkret
och innesluts

hjärtat slår av nyfödd lycka
jag simmar ut mot ögats mitt
under mig det mörka djupet
över mig den gnistrande stjärnhimlen
alldeles ensam i universum

och buren av ren glädje
vilar jag på rygg
i ljuset från miljarder stjärnor

som ler mot mig
den första människan
tacksam inför sin skapare