... det kunde lika gärna varit dig som någon annan vände sig ifrån...

... ljuset tog sig in i minsta cell... där vräkte strålarna mörkret som kastat sina skuggor långa... det ena efter det andra miraklet uppenbarade sig... solskenet blottade skönheten i ljus... i skuggan hade den endast varit en mörk siluett... där gick en mor och en dotter som återfått kontakten med varandra efter år av spillan...

... på en bakgård eller invid en hög mur kan du i lä känna värmen... liksom när vårsolens glans ljummar vinden som upplyftande smeker kinden... och dagen blir plötsligt en lång ljus väg av möjligheter... nattens bläcksvarta djupa flyr från sinnena och du slutar att rysta... och inom loppet av några minuter vänder det och solförmörkelsen ger vika... 

... men vad än solen försökte värma var det som om den inte fanns... hon tänkte bara på hösten som svikit, gett vika och banat väg för vinterns frost... hennes inre mörkerskugga gav sig inte... i det inre fanns endast den piskande kalla vinden som ven... där gick en ung kvinna med sin dotter i ensamhet... allt som modern vidrörde blev till aska... dottern hade förvandlats till en kolbit... glöden hade sedan länge falnat... och nu gick en mor och en dotter i becksvart mörker...

mörkret hade känts tryggt de dagar ljuset stack i ögonen... till en början lekte dottern och plockade blommor... en sång höll henne på gott humör... men en dag var den vackra sången glömd... flickan sökte efter sin mor men mörkret var så tätt omslutande henne att mor inte syntes till...

modern stod mitt framför sin dotter men kunde ändå inte se eller känna henne... dottern förvandlades sakta från en kolbit till aska... när den isande kalla vinden ven tog den en liten bit av flickan för var dag som gick... mor och barn utan varandra blev vilsna och sorgsna...

solskenet och värmen som kom med vårens inträde gjorde ingen skillnad... dottern och hennes mor var fast i kylan... mörkret och skuggorna slickade deras ryggar... minnet var allt de hade av varandra... flickan kunde känna gräset under foten och ville be sin mor att också känna efter... var det sant?... kände hon gräset!?... kunde mor också känna det?... tiden hade suddat ut minnet... och modern i vild förtvivlan rasade och släppte taget om sin dotter...

en kvinna går sakta genom gränderna... hennes kalla hand kan du ibland känna emot din rygg... en flicka ropar i skogen... du kan höra en viskning likt en sval vindbris... ytan krusar sig vid stranden... du får en åminnelse om en sorg och smärta... men du vet inte riktigt vad det är eller varför... det är mörkret som sveper förbi och som vill påminna dig om ljuset i ditt hjärta...

... varje dag skriker rösten... den ropar och bönar och ber i det tysta och stumma... en plats där likgiltigheten och svårmodet flyttat in... du vet och du förstår men ingenting du förmår för att läka dessa sår... blundande går du förbi... detta kan inte förändras vad jag än gör tänker du... det är för stort, allt detta lidande som alla dessa drabbade känner... du räknar upp dina begränsningar en efter en... du vill inte se de förmågor du har... fokus är endast på oförmågan att reagera...

... kylan sveper genom kalla rum tystar själens fågel stum... vårlärkan har slutat drilla, liksom tåren slutat trilla... det är så min vän man andras liv enklast spilla... vänd bort... vänd bort ditt ansikte du... du som inte orkar bry dig... men minns då när du gör det att allt blir värre och lidandet blir allas... för vi kan inte låtsas längre det är någon annans ansvar att agera emot orättvisorna... det börjar med dig! ...

... det börjar i det lilla... sträck ut din hand... bana väg för andra att våga sätta ned foten... var ärlig med vart du står... visa medkänsla och solidaritet... för hon kan och liksom du hon vet sitt värde... så låt oss tillsammans stå upp för det... allt börjar med att öppna sig för världen och låta livet ta plats i ditt hjärta...

... det kunde lika gärna varit dig som någon annan vände sig ifrån...