godord till behövande... 

... ni vet väl om hur man städar sig själv ifrån bristande självförtroende... det är enkelt: var lika snäll emot dig själv som du är emot andra!... självförtroendet och självtilliten består i att se sig kunna göra gott för andra - och sig själv... det kan tyckas enkelt men vi grumlas då och då till sinnes av vårt inre bagage... vad vi fått höra i dålig dager av andra om oss kan plötsligt höras som ett eko inombords... minns då istället alla som sagt något gott om dig... du vet att dem goda omdömena är många fler... så varför lyssnar du till dem som kraxar... med självomsorg menas att du tar hand om dig, hanterar det där och väljer att se dina förmågor... det är annars lätt hänt att snubbla i livet, bli deppig och vresig... ordspråket säger "städa din egen trappa innan du kastar skit på andra"... jag tänker istället "minns dig själv som god när du har gjort gott för andra"...

"PANIK I JULEÅ" lucka: 7

... nu reste ekipaget genom den djupa snön på väg till Gårdtomtarnas stuga... det var tungt och tålamodskrävande... Tomtefar och Staffan Stalledräng satt tryggt i tomtemobilen... kanske de sparade på krafterna tills längre fram på så vis... men fålarna fem, Sixten som reds av stalledrängen Petter, Mixen av Tor, Prixen av Erik, Brixen av Bengt och Trixen av Örjan de försvann då och då i snödjupet... men på något underligt vis kom dem alltid upp oskadda ur modden igen... tror du att Gonderna fortfarande hjälper oss? undrade Staffan... Tomtefar kliade sig i skägget och grubblade en stund... nej, de försvinner inom ett dygn är det sagt!... ja men tänk om det har förändrats med åren, säg när visslade du senast på... Gonderna...?... ja du Staffan, senast jag visslade, ja det var när min far Georg kämpade med två ostyriga svarta moln på väg till byn Midvinter... där skulle far rädda Gråvättarna ifrån deras husbock Grindu som löpt amok... min far kunde viska husbockar tillrätta!... viska till rätta? sa Staffan undrande... ja man viskar till ostyriga husbockar annars väcker man deras vrede... man ska vädja och viska om fridfullhet annars vänder dem mörkret emot dig!... Staffan tyckte det var mycket han lärde utav Tomtefar för var dag... 

... Ängla kom efter halvvägs mot Gårdstomtarnas stuga... tack Ängla för du kom! sa Tomtefar... ja jag tänkte att jag ville skapa en banande väg åt er! sa Ängla och for sin väg... på bara någon sekund var de framme vid stugan och kunde pusta ut... ... nu stod Tomtegubben och hans tvillingbror Krulf Istersson och Gårdstomten Oskar Blåklint med sina fem grönklädda Pyttar sk pyttenissar... Pyttarna hälsade försynt en i taget på dem... Oskar Blåklint presenterade dem under tiden... Urf, tog hårt i hand, Orf, var mer klen, Yrf, skakade ordentligt, Arf, som var blyg gömde ansiktet i den för stora luvan... dem är stumma allihop förutom lilla Irf... hon studsade fram som en gummiboll från ingenstans... välkomna till stugan, vi har gjort nissesfrestels till oss alla! sa Irf med glad och pipig röst... och alla steg på...

... Krulf tackade Tomtefar för sina insatser förra året... Tomtefar blev rörd... Tomtegubben började prata om Tomtefars pappa Georg... jag minns när din far och jag kämpade emot Svartbergets Vresar, ett folk som jag nu mer sällan ser röken av!... det hade jag nästan glömt, men ja, hm... , nu minns jag! svarade Tomtefar... berätta mer pep Irf... alla Pyttar klungade ihop sig i Tomtefars famn för att lyssna på äventyret... det var en gång i Midvinter min pappa Georg visslade på Gonderna... sa Tomtefar eftertänksamt... Staffan flyttade sig närmre liksom Stalledrängarna... Tomtefar fortsatte med inlevelse... jo det var så att Vresarna hade utmanat de goda krafterna och kallat dem för "fnys"... Vresarna menade att godhet inte fanns... när de utövade sin vresighet ville de inte besinna sig och i olyckan brände dem ned byn Midvinter... då beslöt sig Georg för att förhindra att fler byar brändes ned... Vresarna var på väg emot Tomtegården men Georg lyckades stoppa dem innan dem lämnade Midvinter... då fick han hjälp utav Gonderna, ett slags väsen tomtar kan vissla på i nöd...  det fick Vresarna att retirera och aldrig lämna sin by vid Svartberget igen... men ni ska tro att det var en otrolig kamp innan dem gav upp striden... Tomtefar var nu svettig och påminde sig sin pappas hjältedåd... nu var han rörd till tårar... Tomtefar hade inte tänkt på att Tomtegården kunnat gått förlorade då... eller vilken stark Tomte hans pappa var...

... Pyttarna hade nog gärna velat höra mer... men dem hade alla somnat i Tomtefars famn... Gårdstomten Oskar Blåklint visade Tomtefar till Pyttarnas sovplats... det var en hängmatta ovanför öppnaspisen... oh vad gulliga dem är! sa Staffan ömt när Tomtefar lagt ned dem... ja, visst är dem gulliga, men väck aldrig en Pyttes vrede heller! sa Gårdstomten Oskar... Stalledrängarna var helt hänförda och imponerade utav berättelsen... gå nu ut i stallet och utfodra fålarna är ni snälla! sa Staffan... Petter, Tor, Erik, Bengt och Örjan reste sig omedelbart... de tog genast med sig morötter och äpplen som Tomtegubben ställt fram ur förråden... väl ute i stallet gav de fålarna morötterna och äpplena till deras gnäggande förtjusning...  och Tomtegubbens getter matade dem med grönt torrt slåtter... sedan gosade dem ned sig i halmen på loftet och somnade innan de stängt ögonlocken...

... nu hoppades Tomtefar att alla skulle få nya krafter inför morgondagen... de skulle resa till Vera Black vid Åbergets fot och ha ett rådslag där... han önskade att hans krafter skulle räcka till... som nu när han tvivlade lite på sig själv... ja varför i allsin dar hade han glömt bort att man inte får vissla hur som helst om man är en tomte?... sedan grubblade han om ifall Godnerna kunde var kvar där ute någonstans... och hur skulle dem i så fall kunna hjälpa folket i Juleå... ja det ni är morgondagens äventyr... vi ses då!...

 Solsken på er så länge! /:) Solstrale...

 
Tack på förhand för applåder 
och kommentarer!