Timma efter timma
flyger timmarna iväg
kommer jag någonsin hitta.....
de fotografier jag har av dig
pannvecken börja synas
begymmersamt sätter jag mig i vindens tysta vrå
går i genom kartong efter kartong
blundar hårt och försöker
dras tillbaka till de underbara 80 - talet
där är så mycket dammråttor
så jag blir torr i halsen
känner en kall bris i nacken
ser att fönstret står öppen på vid gavel
som slås igen med et brak
så att alla kartonger ramlar ihop
i enda stor hög
börjar sätta dem tillbaka på plats
Men vad är det jag ser?
en oöppnad kartong
det står ingenting skrivit på.....
försiktigt får jag upp den
tänk jag trodde aldrig
jag skulle hitta fotografierna igen
nej man ska aldrig ge upp
för då kommer man ingen vart