du ser det inte

det där sista trappsteget

där allt som betyder nåt

är sanningar

när mina kalla fingrar

inte kan hålla sig stilla

när orden snurrar runt inuti

när jag inte kan forma dem

utan bara tystnar

sänker blicken

då jag inte ens kan förklara

om jag bara kunde visa dig insidan

så du fick se

vad hårda händer

vassa ord

och en taskig kvinnosyn

kan göra med en människa

om jag bara kunde gråta

ibland uppfylls jag av lycka

för att du finns

nästa stund sörjer jag

för att jag har förlorat dig

lycka är inget jag kan luta mig mot

ingen erfarenhet jag har

och de här dagarna

då jag knappt kan gå upp ur sängen

då blicken tomt stirrar på tapeten

fast vi båda vet

det är inte vad jag ser

det är vad som rörs inuti

som ett getingbo

jag ser dig inte men jag vet

att du lider

och jag kan inte ens gråta

trots allt är det ändå du

som till slut får mig att gå upp

duscha

bryta de här plågsamma minnena

envist pekar du på allt det fina

drar upp persienner

kokar kaffe

tittar bekymrat på mig

och jag

jag tolkar det som förakt

förstår att du snart kommer ge upp

ingen orkar ändå med sånt här

inte jag

inte du

så står jag här

på kanten av översta plattformen

där allt som betyder nåt

är dessa sanningar

som jag inte kan släppa fram

som pressar på inifrån

från alla håll

och jag kan inte prata

rösten bär inte

och alternativet

är att vända ryggen till

falla baklänges

falla

falla

falla

om jag ändå bara kunde gråta