Han svalde min sötma och grät novembertårar
på en balkong utanför Tornedalen när festen var över
Han tog i min oskuld med varsamma händer
och blundade för gravstensgrus under mina naglar

Vi reste ett monument för försummad förtvivlan
och slutade slå oss blodiga mot omvärldsstaketen
Två ensamma barn som aldrig hann ikapp sig själva
efter att fyrverkerierna slutat blomma
Och i brådmogen hunger ätit upp de brödsmulor
som skulle leda dem hem

Det var i den tid som andra kallade svart
då ljuset sakta letade sig in i våra bortglömda vårar
Och snön smälte isen runt våra lappade fingertoppar
när vi viskade våra mörkaste hemligheter mot natthimlen

Och dansade