Infanteriorkestern har tystnat
och doften av krutstänk
är bortglömd

Gevärseldarna har slocknat
när gamla män hinner ikapp
sig själva och blir äldre

Och barnens första skrik tystas inte längre

Och marken de tar sina första steg på
ligger stilla

När de tidiga morgontimmarna
inte är något annat än tidiga

Och när historierna vågar börja berättas
igen

Ekar segerns lockelserop
tomt i örat på honom
som visste allt om revolution
men inget om saknad

För hungern ligger ändå aldrig stilla
i magen när den får sällskap bara
av ensamhet

Vapenhandlaren från Mapusa
har inga pengar kvar
när krigsherrarna slutat förbanna
landet och varandra

Han gråter när andra jublar


och saknar sin dotter