Jag höll dig aldrig i handen.
Mina fingertoppar jagade tomma
i vinddraget mellan höfterna och nattluften.
Och fyrarna som ledde båtarna hem
var vackrare då. Än någonsin saknaden var. 

Och stigarna ledde mig alltid ensam. 
De steg jag tog följdes av ekot
men aldrig av dina.
När skymningsvärlden steg mellan bergen
var min andedräkt inte inklädd i dina lungor.
När bäckarna frös för att ge livet en paus 
fanns ingen att vandra på vattnet med.

Så jag fann aldrig din skugga över min. 
Inte heller dina andetag. 

Men du var alltid där.

Någonstans ovanför