-Min käre gud!


-Varför säger du käre gud?


-Är du inte kär i mig då?


-Ja, jo, hmmm… vad vill du då?


-Jag har tänkt på en sak. Du sa till mig att jag skulle ta mera ansvar. Då skulle mitt liv bli mera meningsfullt. Kommer du ihåg det?


-Mmmm


-Och du pratade om mitt jobb.


-Mmmm


-Men… och det är här jag har tänkt. Du vet, jag träffar ju människor när de ska till att dö. Och då pratar vi ofta om det som livet handlat om. Och ibland hur man ska försona sig med det. Sitt liv, alltså. Eller varför det är så svårt att få ro i sin själ. Typ. Eller rädslor.


-Mmmm


-Och! Det är här som det bränner till. Vet du, min lille gud, hittills har jag nog inte mött en enda människa som har börjat prata om sitt jobb då! Fattar du! Det är väl inte jobbet man ska gå in för så himla mycket. Eller? Ta ansvar mera på ditt jobb! Det kan du väl glömma. Jag tar ju för mycket ansvar där.


-Hmmm


Vet du vad de pratar om när de ska dö?


-Ja, det vet jag. Men berätta gärna.


-De pratar om sina relationer, sina barn och … ja du vet väl?


-Ja, jag vet. Om de har fått älska någon i sitt hjärta.


-Japp! När jag träffade min egen pappa när han skulle dö, tror du vi pratade om hans jobb som lantbrevbärare då? Eller tror du han frågade mig om mitt jobb? Nej, inte ett smack. Vi pratade om vad vi hade betytt för varann. Så klart. Och om jag hade fått göra det jag själv ville. Han frågade mig det. Och jag frågade detsamma. Och sen sa vi vad vi hade betytt för varann och några minnen då vi varit tillsammans. När vi hade sjungit ihop t ex. Och när jag skulle födas. Och om våra konflikter.


-Vad fint, du.


-Ja, där ser du. Mitt liv handlar väl inte om att ta ansvar på jobbet! För att det ska bli meningsfullt. Det handlar ju om om jag får älska någon. Och själv bli älskad!


-Jaha? Pratar du kvinnor nu igen?


-Inte nödvändigtvis. Fast det också.


-Du är ganska hopplös.


-Nej, jag menar inte kvinnor egentligen. Jag menar att allt handlar om att älska. Allt!


-Ja, det gör det, du har rätt. Men för fanken, älska på jobbet då! Du ska väl inte älska bara på fritiden? Eller? Hur menar du?


-Ja, hur menar jag… jo, jag märker att när jag mött någon människa och sett henne med kärlek, DÅ blir det bra. Men vi får inte säga på mitt jobb att vi älskar patienter eller konfidenter. För då blir alltid alla nervösa. Man får inte älska människor på ett sjukhus. Man ska känna empati. Men inte kärlek. Fattar du?


-Nej.


-Jo, det gör du väl?


-Nej. Varför kan du inte älska människor när de är konfidetter? Förresten, vad betyder det? Konfidett? Jag har aldrig använt det ordet.


-Det heter konfident. Jo, det betyder att… ä skit i det, vad är det för skillnad på kärlek och kärlek? Att älska och att älska? Så fort jag säger till en människa att jag älskar henne blir hon ju skitnervös. Och rädd. Fast jag tycker att det är fin kärlek. Bara att handla en banan av de som jobbar på sjukhusets affär, jag ser på dem med ett leende och säger Tack och vi småpratar lite. OCH det är både män och kvinnor där. Det är bara en som inte får nån kärlek av mig, för hon ser aldrig på mig med ett leende. Hon vill inte ha nån kärlek från mig. Men de andra. Vi skrattar ganska mycket. Det är kärlek. Jag älskar dem!


-Okej? Ja det är kärlek. Men du ska nog inte säga att du älskar dem.


-Varför då?


-För att alla är rädda för att bli älskade.


-Varför då?


-Det vet du väl.


-Ja det vet jag väl.


-Ja då så. Men du Anders. Ta ansvar för att älska människorna du möter lite mera då. OCH, förväxla inte den kärleken med ditt enorma behov av bekräftelse. Hördu!!!


-Hmmm


-OM du klarar av att ge människor lite kärlek, utan att själv bli förryckt, så… okej då. Go on! Då blir det kanske ett meningsfullt liv, trots allt. Även på jobbet. Och det är väl bara bra. Det är okej för mig. Förresten kan inte jag skilja på arbete och fritid eller på konfidetter och människor. Bara så du vet.


-Inte jag heller. Alla säger att det är jätteviktigt.


-Jaså? Jaha. Måste nog fundera på det.


-Så… om jag jobbar med att göra lastbilar på Volvo, blir det meningsfullt bara om jag älskar mina arbetskamrater då? Eller på en skola, älska barnen? Eller i affären, älska kunderna?


-Ja ta och fundera på det du. Ett tag. Så kan du ju komma tillbaka till ett nytt samtal.


-Mmmm… älska och kärlek. Hmmm… Jag älskar min katt i alla fall. Det vet jag. Zorro. Honom får jag älska precis hur mycket som helst. Hmmm…