Jag spelar på alla sex strängar
för att barnet ska vaggas in i rytmen
Jag sjunger på de högsta tonerna
för att tystnaden inte ska höras
och jag sliter ut alla textrader
för i slutändan handlar allt
om att börja om

Jag spelar melodierna från min barndom
men de faller hårt som domarklubban
Barnet måste pånyttfödas i durskalor
trots att det dömdes till moll

och jag borde försvara mina toner
förenas
försonas
förlösa
tonerna av mitt skratt
ekot av andetagen

Tickandet innanför bröstet
Hjärtat som brister
exploderar
imploderar

Min rädsla tömmer mig på liv
Alla känslor över golvet,
splittrade
söndermedicinerade
kastrerade

Jag balanserar på notraderna
Tjutet ifrån en vredeskvinna
och
tystnadsbarnet

Jag minns rytmen av hennes hjärtslag
Första strängen måste bytas ut
Ingenting är helt för jag andas ännu
tystnaden
tomheten
ensamheten

Jag måste spela om från början
där allt slutade
där något splittrades
och när dansstegen stannade
när livet slutade tro på mig,
när jag slutade tro på livet
när tonerna från mitt sista skratt
klingade
av

Jag spelar första tonen,
försöker lära mig att det finns en fortsättning
Försöker få ihop olika stycken, nya toner
för att kunna samla dem till
försoningen
pånyttfödelsen
vändpunkten
vägvalet

Jag håller barnet i min famn,
låter henne spela på mina strängar
hittar hennes durackord
och lär henne allt jag kan om musik
men du kan så mycket mer
För barnet har väntat i tio år på dina toner
slitits
längtat
hoppats
trott

Om jag bara kunde känna hennes hjärtslag
och få dem att slå som dina
Sluta fred
ta varandras händer, gå åt samma håll
förlösa skulden,
försona skriken,
förena hjärtat

och jag avbryter inte min sång
förrän du nynnar med

Vi börjar nu, vi är sången