Hej…

Minns du mig?

Troligen inte. Jag var bara en i den gråa massan. En av dem Namnlösa. Vi som inte var tillräckligt duktiga, eller som inte tog tillräckligt mycket plats, för att ha ett namn. Jag minns det knappt, men någonstans inom mig ropar något ”Iris”. Då vaknar jag för en stund innan jag åter faller in i glömska. Glömskan skrämmer mig, samtidigt som den skänker mig lugn, trygghet. Tryggheten av att veta att ingen känner till mitt namn, att ingen kan ropa det med förakt efter mig. För jag är Osynlig, jag finns där men ingen ser mig. Jag är där, fast ingen hör. Nej, jag är inte Osynlig. Jag är Grå. För en Osynlig person är speciell, den har en anledning att bli ignorerad. Har ett syfte. Kanske för att Osynliga en gång har varit Grå, men som kämpade för att bli hörda. Jag, jag är Grå. Jag är meningslös. Utan liv, utan hopp, utan status. Men jag har vant mig nu, åtminstone hade jag blivit vand, tämjd, innan Nova.
Nova var inte som oss andra. Hon var en Osynlig, men inte för att vi ignorerade henne. Utan för att vi inte visste att hon existerade. Under tre år hade hon sett ner på oss från sin upphöjda plats, i bänken längst fram i klassrummet, där hon suttit med mörka hårdraperier som dolt hennes ansikte. Inte en enda gång under nästan tre år hade jag tittat åt henne. Hon var Osynligare än Osynligast. Jag är inte säker på vad som hände, plötsligt fanns hon bara där.
Hon ville bli sedd.

Jag minns det så väl första gången hon bevisade sin existens. Det var en frostig höstmorgon och vi satt i korridoren, eller rättare sagt så satt några självsäkra tjejer och viskade medan jag och några andra desperat försökte armbåga oss in i deras lilla klunga med blonderade hjässor tätt intill varandra. Vi ville veta vad dem viskade, vi ville också viska om samma saker med dem andra. Sprida deras ord som ett religiöst budskap över skolgården. Jag kikade lite på klockan, bara för att inte verka så misslyckad där jag inte hade något att göra. 08:33. Odd, vår norska mattelärare, var tre minuter sen. Inte för att vi brydde oss. Han fick gärna stanna på sitt lilla femkantiga, trånga arbetsrum tillsammans med tre andra lärare och dricka kaffe och kakor som de påstod att det var för dyrt för skolan att köpa.
Våra tråkigt svartkantade ögon spärrades upp lite då vi hörde ilskna rop i korridoren. Inget av våra trötta öron kunde höra vad bråket var om, men över en flickas späda skrik hörde man en lugnare röst med norsk brytning, Odd. Flickrösten var förstås Nova, men det visste inte vi. Inte kände vi igen den, vi låtsades knappt om den. Men att Odd hade tappat humöret fick lite fart på oss. Denna flytande gråzon kanske skulle lysas för några sekunder, och något roligt att viska om med blonderade hjässor tätt intill varandra kanske man kunde få höra.
”Varför kan ni inte förstå!” figuren som var Nova och som vi inte kände igen vände bort blicken från läraren med hopplös min. Odd såg ut som om han tänkte säga emot, men Nova hade redan stormat iväg. Dragit förbi oss, ut i trapphuset och försvann med ekande steg.
Tystnad.
”Går inte hon i vår klass?” hörde man en späd liten röst. En spricka i muren av tystnad. Det var bara jag som hörde den, för hon som uttalat sig var Grå. De Färgglada hör inte dem Gråa, och andra Gråa låtsas inte om att de hör.

Jag fick aldrig reda på vad det var som hade stört Nova den dagen. Nästa morgon kom hon till skolan, lika Osynlig som vanligt. Bara jag såg henne. Jag såg den lilla, glödande strimman färg i hennes mörka lugg. Bara jag märkte den silverfärgade tåren som rann nerför hennes osminkade kind.

Under de följande veckorna gav vi varandra blickar. Jag kunde känna den elektriska spänningen i hennes mörkt gråa ögon. Men det fanns också en glädje i hennes blick, en glädje över att någon äntligen såg henne. Att hoppas att hon hade fått lite färg, även om det var en Grå som lade märke till henne.
Vi talade aldrig med varandra, utbytte inte ett ord, men vi kommunicerade via blickarna och snart var det som om jag kunde förstå precis vad hon ville säga. Jag kunde se den avsky som återspeglades i hennes ögon när hon såg på dem översminkade dockorna, dem Färgglada. Först förstod jag henne inte. Vad kunde inte vara mer underbart än att ha färg? Hur kunde man ogilla dem som alla vi andra beundrade, älskade. Men jag började se. Tog några steg ut ur den rutan som jag hade levt i under dem senaste tre åren. Jag började se igen. Alla, både Osynliga och Grå, började i min blick få färg. Jag såg dem, och de såg med undrande blickar tillbaka. Som om de undrade ’Såg hon mig verkligen?’. Andra verkade ta det som en förolämpning och väste ljudlöst åt mig att inte stirra. Eller, man kanske snarare skulle kunna säga att jag såg konturerna mer. Innehållet låg fortfarande dolt under lager av sminket som skapade en mask bakom vi gömde oss.
Men jag lärde mig att alla inte är tomma skal.

Julen kom och gick. Lovet var en glatt mottagen brytning i mönstret som vi snart vävdes in i igen. Under dem första dagarna var besviket mummel om höstterminsbetygen, men de glömdes snart bort. Det var Grått att bry sig för mycket om betygen, för att tillhöra Färgglada skulle man vara dum och kråmande. Översminkad och modemedveten. Inte sticka ut. Absolut inte sticka ut. Det var den viktigaste regeln, och är nog det fortfarande. Men samtidigt fick man inte vara för lik dem Grå, försvinna in i mängden för mycket. När en person just blivit Osynlig försöker den ofta dra uppmärksamhet till sig genom att klä sig annorlunda, men de blir snart nertryckta i de nyinköpta snörkängorna. När man väl är Osynlig får man aldrig färgen tillbaka, inte ens den svartvita gråskalan.
Men nog om Osynliga och mer om Nova.
Det var halvvägs in på vårterminen då hon slog in nästa stöt.

Engelskalektionen hade just börjat. Jag är inte duktig på språk. Visst skriver jag bra på proven, men aktiviteten på lektionerna sjunker under noll. Och jag tror att det var så i Novas fall med, men inte idag.
Fröken Mona hade just vänt sig till Lena, en Färgglad, för att få svaret på en fråga. Den blonderade flickan skulle just instinktivt sjunka ner i bänken och mumla att hon inte visste då Nova reste sig upp. Ingen lade märke till det. Inte ens Mona vände blicken ifrån den tysta Lena. Nova öppnade munnen för att prata. Jag kunde känna hur min blick drogs mot henne, något fick mig att förstå att hon tänkte göra något.
”Ge frågan till någon som kan.” hennes röst ljöd ljus och klar som en tillrande silverbäck av fallande stjärnor. Hennes mörka blick var hård och kall. Bestämt fäst vid Monas bakhuvud.
Ingen hörde. Ingen såg. Även fast Mona besvärat sneglade lite bakom sig. Jag kände hur jag blev varm. Varm och röd. Att inte ens lärarna brydde sig om Osynliga. En känsla jag aldrig upplevt förut började välla inom mig. Resa sig som en hög våg för att sedan slå ner i kaskader av vitt skum. Aldrig tidigare hade jag insett att det var så illa. Snabbt såg jag mig runt i klassen. Alla ansikten likadana. Alla invävda i sina roller. Invanda. De förväntade sig inget annat. Dammet, som sedan dem där första veckorna efter Novas utbrott i korridoren åter hade börjat lägga sig över min näthinna, började sakta svepas iväg. I en stol jag trott stod tom upptäckte jag plötsligt en tanig, blond kille. Jag var säker på att jag aldrig hade sett honom förut. Jag kände mig spyfärdig över mitt eget beteende.
Äcklad.
Jag såg tillbaka på Nova. Kunde se hjälplösheten glimta till i hennes blick. Önskan om att bli sedd.
”Mona! Jag kan! Ge mig frågan istället!” Lena hade fortfarande inte svarat, trots att Mona uppmuntrade henne.
Jag kunde höra en desperat underton i hennes röst. Nej, hon kunde inte svikta redan. Jag såg på henne med den där invanda, iskalla blicken. Inte för hotfull, men inte heller inbjudande.
”Lyssna för i helvete!”
Jag vet inte om det bara var i mitt huvud som Novas ord ekade. Ökade i volym. Tog plats i mina tankar. Det enda jag vet säkert var att plötsligt låg alla blickar på Nova. Nej, inte på henne. På fönstret bakom henne. De såg igenom henne.
Kyla. Ren kyla genomsyrade uttråkade blickar. Lite nyfikenhet dolde sig i Osynligas ögon. Men det var det bara jag som såg. Bara jag kunde se dem Osynliga. Det var min gåva. Min förbannelse.
Sakta sjönk Nova ner i sin bänk.
Förnedrad.
Men hon visade det inte. Den klara stillheten hade återvänt till hennes blick då hon stirrade blint framåt. Höll inne tårarna.
Jag kände hur jag ville ställa mig upp. Ville skrika. Skälla ut alla åskådare. Bli till en eldsprutande vulkan bara för att få ut mina känslor.
Men gjorde jag det?
Nej.
Jag var rädd. Svag. Invävd.

Jag kunde inte möta Novas blick någon gång under resten av veckan. Inte för att hon försökte fånga den. Om hon då hade kommit fram till mig så hade jag börjat gråta. Mest av glädje. För hon kämpade. Men jag skulle också gråta för att jag själv inte gjorde det. Kämpade.

Det var länge sedan jag såg Nova nu. Hon försvann helgen därpå. Man hittade hennes kropp intill flodkanten. Ingen brydde sig. Hon var fortfarande lika Osynlig som den dagen hon började sjuan. Den dagen då hennes drömmar slocknade.
Men ingen, nej ingen, vet att jag var den sista som såg henne. Att det var mig hon stod bredvid på bron. Vi talade inte. Inte kunde jag prata med henne. Hon var Osynlig. För mig som för alla andra. Och ingen vet att det var jag som lade handen på henne rygg och hjälpte henne över kanten.

Ingen…