Minns du
när vi satt i sandlådan vid
däckgungorna

Jag hade grävt ner
min fot
och vi skrattade
tillsammans

Du lutade dig fram,
mot mig,
över min gömda
fot

Och du viskade
i mitt öra
"Vi kommer vara vänner för evigt, du och jag. Visst kommer vi det? Lova att vi alltid kommer vara vänner!"

Under den nyutslagna skogseken
avgav jag
ett högtidligt löfte
om att vi skulle vara vänner
i evigheters evighet


Under den eken
växte vi
Snart var det cigarettfimpar
du begravde,
istället
för min fot


Ibland
undrar jag
om du minns
hur vi brukade leka,
som barn gör mest,
i vårt träds skyddande skugga

Du skakar på huvudet
Du spelar ett annat spel nu,
den vuxnes spel
Det är en farlig sysselsättning
med många förlorare

Du
var en av dem

Jag
var för rädd för att kasta tärningarna


När eken
en dag fälldes
och vår mötesplats
låg blottad för solens
blick
försvann din skugga
från lekplatsens yta
för att aldrig återvända

Du
trodde att du vunnit kärlekens spel


Jag
väntade bara på att du ska komma hem


Jag
väntar fortfarande


Och så en dag
under solens hårda blick
återupptäcks
rökpelaren
som stiger upp från sandlådan

Våra blickar möttes,
åter igen,
under Solens

Du grät
Jag förlät