Solen stod högt på himlen den där sommarmorgonen i början av juli, men dess strålar nådde oss inte där vi satt gömda under den ensamma skogseken som växte mitt på lekplatsen. Det var sandlådan vi satt i, även om den lilla sandhögen kanske inte var en låda i egentlig mening.
Framför mig satt den sötaste lilla flickan man kan tänka sig. Hennes änglablonda hår var uppsatt i två flätor som slog mot hennes platta bröst när hon rörde på sig eller skrattade sitt tillrande skratt, hennes kinder var vindnupna och ljusröda och genom hennes tunna lugg kikade ett par mossgröna ögon fram.
Hon kallades Yaz av barnen i kvarteret, och de flesta var hänförda av hennes vilda sätt och regelbundna äventyr medan en del tyckte att glöden i hennes ögon var skrämmande. Ytterligare några få var förbjudna av deras föräldrar att träffa henne, hon kunde ju vara dåligt inflytande i vårt fina förortsområde.
Mina föräldrar brydde sig egentligen in om vad jag gjorde, så jag tyckte att jag var världens lyckligaste flicka där jag fick ränna fram med Yaz, eller Josephine som hon egentligen hette. Jag var stolt över att faktiskt känna till hennes riktiga namn.
Just den där morgonen hade jag grävt ner min fot i sanden och jag satt och packade sanden runt min ankel, mitt ansiktsuttryck måste ha varit väldigt belåtet men jag kunde inte se mig själv så jag kan inte bekräfta det.
”Titta, Yaz!” skrattade jag och rörde lite på de begravda tårna så att sanden över min fot sprack lite, vilket fick mig att förskräckt packa sanden ännu hårdare.
”Det där kan väl jag också göra.” sade Yaz på det där sätten som lät lite överlägset, vilket jag aldrig lade märke till, men det fanns en underton till ett skratt i hennes röst.
”Det är klart du kan. Du kan allt.” sade jag förundrat med lätt uppspärrande ögon.
Yaz gjorde ett fruktlöst försök att dra luggen ur ögonen.
”Nej, inte allt.” sade hon.
”Inte? Säg något du inte kan då.”
Jag stirrade på henne, hon var lite längre än jag så även när vi båda satt ner behövde jag se upp på henne.
Efter en kort sekunds betänketid pekade hon upp mot den klarblå himlen.
”Ser du flygplanet?” frågade hon mig.
”Ja.” svarade jag, något tvekande eftersom jag inte förstod riktigt vart hon ville komma.
”Det kan flyga. Det kan inte jag.” sade hon förnumstigt och nickade menande.
”Klart du inte kan, ingen kan flyga.” sade jag irriterat och slog ut med armarna för att illustrera vingslag.
”Exakt. Jag kan det inte, och ingen annan kan. Men jag kan göra allt annat.” sade hon glatt.
Jag kisade mot henne med rynkad panna.
Yaz skrattade.
”Du är så rolig, Irene.” sade hon med ett brett leende.
Jag log också, för jag gillade att hon tyckte att jag var rolig.
Innan jag hann säga något lutade Yaz sig mot mig, hennes gröna ögon kom närmare och närmare innan de stannade en decimeter ifrån mina mörkblåa.
”Vi kommer vara vänner för evigt, du och jag. Visst kommer vi det? Kan du lova att vi alltid kommer vara vänner?” ljöd hennes viskning när den kittlade mitt öra.
Jag slutade nästan att andas, en av mina hemliga drömmar var att hon skulle bli min bästa vän. För mig som åttaåring var hennes fråga ungefär som ett frieri.
”Vi kommer vara vänner i evigheters evighet.” bedyrade jag med handen på hjärtat och ansiktet spräckt av ett onaturligt brett leende.
Yaz log.
”Så du lovar?”
”Jag lovar.”
Hon såg väldigt nöjd ut när hon lutade sig tillbaka mot ekens stam, trots att barken smutsade ner hennes vita blus.
”Tack, Irene.” sade Yaz och drog upp knäna till hakan. ”Det är fint att ha en vän som du.”
Jag drog långsamt upp min fot ur sanden för att kunna se sanden rinna av den.
”Det är fint att ha en vän som du.” sade jag efter en sekunds tystnad och såg på henne, den sötaste lilla flickan man kunde tänka sig som kunde bli vän med vem hon ville men som ändå valde att sitta med mig under skogseken.
”Fint.”
”Fint.”
Vi log.

”Ja må hon leva, ja må hon leva. Ja må hon leva uti hundrade år.” sjöng två välbekanta röster. Jag låtsades att jag blinkade sömnigt några gånger innan jag satte mig upp med förväntansfull blick, självklart hade jag redan varit vaken i flera timmar och spänt väntat på ljudet av mina föräldrars steg i trapphallen utanför mitt rum. Så brukade det alltid vara, när jag var liten och fyllde år.
”Ja visst ska hon leva, ja visst ska hon leva. Ja visst ska hon leva uti hundrade år.” fortsatte de medan min vita dörr tyst gled upp och ett varmt ljussken började flacka på väggarna, det var som vanligt mamma som bar den blommiga brickan med ljuset, tårtbiten och en av mina presenter, resten skulle jag få efter frukosten.
Pappa gick direkt och drog upp rullgardinen och sedan vände han sig om mot mig.
”Hon leve. Hipp, hipp hurra, hurra, hurra.” utropade de båda i korus.
Jag log med hela ansiktet, såsom små barn gör.
”God morgon, älskling.” sade min mamma med sin sammetslena röst, ställde ner brickan på mitt nattduksbord och kysste mig på pannan.
Jag slingrade mig bort från henne, men jag log fortfarande.
”Ha den äran.” sade pappa.
”Du blir stor så fort.” sade mamma. ”Vem kan tro att du är nio år nu?”
Hon såg ömt på mig med sina mörkbruna ögon.
”Jag.” sade jag glatt och ryckte åt mig presenten, tårtan kunde vänta.
Det var ett fyrkantigt litet paket med blått, skimrande omslagspapper. Jag beundrade det några sekunder innan jag kisade knipslugt mot mina föräldrar.
”Vad är det?” frågade jag, som om de skulle säga något.
”Min lilla blomma, det kan vi ju inte säga.” skrattade min mamma och satte sig vid mina fötter så att hela madrassen började glida.
Jag räckte retsamt ut tungan åt henne, och båda mina föräldrar skrattade. Ja, jag skulle vilja påstå att jag växte upp i en av världens bästa familjer, men kanske är det därför jag genom mitt liv har haft så svårt att förstå mig på de som inte har haft samma tur.
Utan att någon sade något mer började jag slita i pappret, det föll i strimlor ner i mitt knä.
Till slut blottades en neutral, vit kartongförpackning med grå text på engelska som förkunnade vad lådan innehöll, vilket inte hjälpte mig eftersom jag då knappt förstod ett ord.
Jag rev upp kartongen och ur den föll en röd tingest.
”Tycker du om den?” frågade mamma hoppfullt när jag tog upp mobiltelefonen.
Alla tjejer i min klass hade redan fått mobiler, och i nästan ett halvår hade jag tjatat på att få en själv. Så det var självklart att jag skrek högt av lycka.
”Tack!” tjöt jag och kramade min mamma. Pappa, som stod bakom henne, fick klara sig utan någon kram.
”Ska du ha tårtan?” frågade pappa och nickade mot prinsesstårtbiten som var placerad på en assiett på brickan och som jag nästan glömt bort i min lycka.
”Min tårta.” flinade jag, lade försiktigt ifrån mig mobilen och plockade upp den lilla tallriken.
Mamma räckte mig en sked.
”Men vi får väl smaka?” frågade hon retsamt.
Jag skakade på huvudet. Nej, hon skulle inte få röra min personliga födelsedagstårta.
Aktsamt pillade jag bort lite av grädden och sedan började jag äta.¬

Två veckor efter min födelsedag träffade jag Yaz utanför den nya skolan på vår första dag i mellanstadiet, jag hade börjat i ettan ett år tidigare eftersom jag bodde i England innan dess. Så Yaz hade ju faktiskt alltid varit ett år äldre än jag.
”Tänk på allt häftigt som ska hända nu.” skrattade Yaz och sprang före mig till den stora ingången, vi var redan försenade till morgonsamlingen.
”Ja.” sade jag bara och rusade efter henne, trots att jag inte ville visa det var jag förtvivlad över att vara sen.
”Vi är fan stora nu, nästan störst på skolan ju.” sade Yaz lyckligt, hennes röst ekade i trapphuset som vi just stigit in i.
Jag undvek att påpeka att hon svor, hemma fick vi aldrig svära.
”Ja.” sade jag igen. ”Vilken våning är det på?”
”Hur i helvete ska jag veta det?” undrade Yaz.
”Men hur ska vi då veta var vi ska vara?” frågade jag, det var svårt att dölja min förtvivlan.
”Vi kollar på varje våning såklart.” sade Yaz, som om det var helt uppenbart.
”Jaha…” sade jag. Inom mig var jag lite sur på att Yaz tvunget hade behövt känna på vattnet medan jag stod och väntade utanför skolan och vars aktioner orsakat vår sena ankomst.
”Det där är Natalies skor!” utropade hon plötsligt och slog upp en dörr.
Som en villig hundvalp följde jag villigt efter henne in i en bred korridor. Mycket riktigt stod ett par ljusblå converseskor med strassmycken som var mycket lätta att känna igen, och vi visste båda att Natalie var den enda från vår gamla klass som vi skulle gå tillsammans med nu också.
Skorna stod parkerade tillsammans med en massa andra skopar utanför en vit dörr med en upptejpad papperslapp som avslöjade att det var klass 4A’s klassrum.
Jag skulle knacka på dörren som en snäll liten flicka för att se om någon kom och öppnade.
Det gjorde inte Yaz, hon kastade upp dörren och skrek ut sin ursäkt till att vi var sena.
Lärarinnan, en medelålders kvinna med det mörka håret uppsatt i en knut, såg på oss med stora ögon genom de tjocka glasögonen. Hon stod längst framme i klassrummet, nära dörren, och klassen satt i bänkar vända mot henne.
Jag var för generad för att se på alla de ansikten som var vända mot mig och Yaz, som till skillnad från mig verkade njuta av uppmärksamheten.
Hon släntrade fram till lärarinnan.
”Ni måste vara Josephine och Irene, jag heter Ninni Lund.” sade lärarinnan.
”Absolut.” sade Yaz glatt. ”Hon är Irene.”
Jag såg försiktigt upp på Ninni för att se om hon var arg, men hon verkade mest förvirrad.
Försiktigt målade jag mitt ansikte med ett leende.
”Hej.” sade jag.
”Hej Irene. Du kan sätta dig bredvid Marcus, bänken vid fönstret. Josephine, skulle du vilja ta plats bredvid Linda, hon med den blåa klänningen.” sade Ninni vänligt, hon verkade ha fått tillbaka fattningen.
Jag nickade och gick försiktigt fram till Marcus, jag var besviken över att jag var tvungen att sitta bredvid en kille, men Yaz såg nästan avundsjuk ut.
”Ja, ska vi fortsätta då?” frågade Ninni, klassen mumlade medhållande och så började de igen med den namnlek vi avbrutit.

Genom hela mellanstadiet var Yaz den där tjejen som gjorde allt för att våra blickar skulle sugas fast vid henne.
Hon var alltid den som jag såg upp till. När hon i fyran snäste av läraren efter att ha misslyckat med att lära sig sjuans multiplikationstabell undrade jag hur hon kunde vara så modig. När hon ställde sig upp på matsalsbordet och började dansa i femman skrattade jag, fylld av fasa, som alla andra. När hon började skippa lektionerna i början av sexan saknade jag henne medan de andra tyckte hon var mycket vuxen och häftig.
Alla såg på henne med förfäran och upphetsning, vi var fortfarande små och inte delar av den riktiga världen än.
Det var bara jag som fortfarande såg den där Yaz jag brukade leka i sandlådan med.
Det var bara jag som faktiskt saknade henne när hon togs ur vår skola i slutet av sexan.
Jag trodde aldrig att jag skulle få se min Yaz igen.

Tiden gick både fort och snabbt under de nästkommande åren. Jag tänkte ofta på Yaz, men jag hörde aldrig av henne.
Sommarlovet mellan åttan och nian kom alldeles för fort.
”Irre, kommer du?” frågade Marcus, som kommit att bli min närmaste sedan den där första dagen i fjärde klass. Han hade sin ryggsäck över den tunna kavajen.
”Snart!” ropade jag, för jag hade några böcker jag behövde ta med hem över lovet och som jag inte hittade under allt skräp i mitt skåp.
”Jag väntar där ute.”
”Visst.”
Och så gick han.
Jag var helt ensam i korridoren, hela skolan hade redan stormat ut i pur lycka med betygen i handen. Jag hade inte ens tittat på mitt betygskort än, det kändes inte nödvändigt. Enda sedan jag gick i mellanstadiet har jag varit lilla fröken duktig, kanske på grund av Yaz. Jag hade alltid känt att hon varit den biten som saknades i mig, men kanske var det jag som var den präktiga delen av henne.
Jag ruskade på huvudet, jag ville inte tänka mer på Yaz. I vissa stunder hade jag till och med börjat tvivla på att hon existerat.
Historieboken, som var så gammal att den borde vara en del av historian själv, låg såklart längst ner under högen av skolböcker så det tog en liten stund av lirkande och muskelstyrka för att dra fram den.
Triumferande stod jag där med den gröna boken i händerna i korridoren där solen lyste in genom fönstren och lät skåpen och stolarna bada i ett hemtrevligt ljus.
”Irene, känns det bra med sommarlov nu?” frågade Diego, vår spansklärare, när han gick förbi mig i riktning mot lärarrummet.
”Mm.” sade jag, utan att se på honom. Det är sällan jag möter mina lärares blickar.
”Vi ses efter sommaren.” sade Diego och fortsatte gå innan jag hann säga något mer.
Jag smällde igen skåpdörren och låste, irriterad på mig själv för att jag alltid var så feg.
Trappstegen flög fram under mig när jag kastade mig nerför trapporna så att min knälånga kjol flaxade runt mina ben.
”Tjena.” sade Marcus när jag satte mig bredvid honom på stentrappan som ledde upp till skolans ingång.
”Hej.” sade jag lågt.
”Ska vi gå då, eller hade vi tänkt sitta här hela sommaren?” frågade han.
”Du kan gå.” sade jag försiktigt. ”Jag måste vänta här ett tag.”
”Jaha…”
Jag kände ingen annan som kunde svara med så mycket kyla i ett enda ord.
Han reste sig upp.
”Vi ses efter sommaren då.” sade han allvarligt och gick.
Jag hade nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde just då. Mina händer greppade om historieboken så hårt att mina knogar vitnade.
Det har aldrig blivit klart för mig precis varför jag bad Marcus att gå, bara känslan av att något skulle gå fel tvingade mig bort ifrån honom.
Jag såg efter Marcus ryggsäck när han försvann över skolgården. Ett gäng killar från vår klass såg honom också och stannade för att vänta in honom. Ingen väntade någonsin på mig. Kanske var det avundsjukan som sköt honom ifrån mig.
En plötslig vind fyllde mig med kyla och tycktes svepa bort solens värmande strålar.
Jag reste mig upp. Vad jag än sagt till Marcus så tänkte jag inte sitta kvar och vänta.
Det var snarare av vana än någon gudomlig makt som fick mina fötter att började röra mig framåt. Gruset under mina fötter knastrade. Historieboken låg kvar på trappan, jag hade inte styrkan att hålla kvar den.
Omgivningarna omkring mig förändrades sakta, och snart var jag ute i villaområdet som låg runt skolan likt en mur som avskar den från verkligheten utanför.
Jag stannade.
Skogseken hade växt sedan jag var där sist, och någon hade faktiskt byggt en träram omkring sanden som jag suttit på under solvarma dagar och beundrat Yaz för en halv livstid sedan. Jag hade kommit fram till vår gamla lekpark.
Med långsamma rörelser ställde jag mig under eken, kisade upp mot dess trädkrona som försiktigt silade igenom solljuset.
Jag suckade och satte mig ner, nu med blicken fäst vid marken mellan mina fötter.
Något vitt singlade ner från någon plats ovanför mig och landade inom mitt synfält. Jag ryckte till när en klackskoklädd fot trampar på cigaretten, det vita var en cigarett, för att dämpa dess glöd.
Min blick gled uppför de smala benen.
”Det var ett tag sedan, Irene.” sade en röst som var bekant, fast ändå främmande.
Min blick stannade vid hennes ansikte.
”Yaz!” utbrast jag och for upp på fötter.
Hon skrattade.
”Josephine är vad de brukar kalla mig nu.” sade hon och kramade mig.
Jag hostade, hennes andedräkt stank av rök.
Tusentals tankar och känslor virvlade runt inom mig, jag är fortfarande inte säker på om jag var lycklig eller bedrövad.
”Vad gör du här?” frågade jag när Yaz skjutit mig ifrån sig och höll mig på en armlängds avstånd med händerna på mina axlar.
”Jag fick komma tillbaka under sommaren.” sade hon enkelt och blinkade mot mig med ett tungt sminkat öga.
När jag såg på henne upptäckte jag att hon inte såg ut som jag mindes. Det solbrända ansiktet doldes nästan helt under ett tjockt lager smink, hennes gröna ögon syntes nästan inte genom den tjocka kajalramen och det hår som alltid haft en så underbar ljus färg hade blekts och slitits ut.
Hon såg inte längre ut som den underbara personen som jag brukade leka med under vår skogsek, samma skogsek som nu sträckte sina grenar mot himlen ovanför våra huvuden.
”Var har du varit någonstans?” frågade jag andlöst efter några sekunders total tystnad.
”Vi har flyttat.” sade hon kort.
”Varför?”
Jag vågade inte visa hur sårad jag var för att hon bara hade försvunnit utan att kontakta mig eller förvarna mig eller någonting.
Yaz ryckte på axlarna.
”Vet inte. Miljöombyte eller något.” sade hon avfärdande och släppte taget om mina axlar.
Jag såg tveksamt på henne.
”Så har det hänt något medan jag varit borta?” frågade hon när jag inte sade något.
”Nej, inte riktigt…” sade jag försiktigt och log.
Hon skrattade.
”Något måste väl ha hänt?” sade hon retsamt och knuffade mig i sidan.
Jag stapplade några steg åt sidan, Yaz var stark.
”Nej.” sade jag bestämt.
Hon såg på mig.
”Vad är du så sur för?” frågade hon.
Ärligt talat visste jag inte varför. Jag var nog fortfarande upprörd och bekymrad.
”Inget alls.” sade jag avfärdande.
”Om du säger det så.”
Yaz drog upp en cigarett ur fickan och satte den i mungipan.
”Du rökte just en.” påpekade jag försiktigt.
”Och?”
”Inget.”
Hon tände cigaretten, jag kunde inte låta bli att stirra på den.
”Förlåt, ska du ha en?” frågade hon, men jag kunde se hur retsam hon var.
Jag skakade på huvudet.
”Nej, det är okej.” sade jag hastigt.
”Du är fortfarande lika mesig.” skrattade Yaz och kramade mig, jag visste inte riktigt vad jag tyckte om att bli kallad mesig.
Försiktigt sköt jag henne ifrån mig.
Hon skrattade.

Taket i mitt sovrum tycktes lägre det brukade vara när jag samma kväll låg i min säng och stirrade upp i det. En spricka hade gått genom färgen från ett hörn till det motsatta, och jag följde den med blicken om och om igen.
Några timmar tidigare hade jag och Yaz skilts åt efter en lättvindig återgivning av de åren som passerat i våra respektive liv sedan vi träffats senast.
Blandade känslor fyllde mig under mina fruktlösa försök att somna.
Den där sugande saknaden efter Yaz hade under åren ersatts av en stigande irritation. Hon hade övergett mig, utan minsta förvarning, och lämnat mig ensam i en stor värld där alla förväntade sig att jag skulle vara som hon. Den enda jag hade nu var Marcus, och nu var han sur på mig.
Jag suckade och rullade över på mage.
En plötslig ilska kokade inom mig. Vem var Yaz att komma och vända mitt liv som en pannkaka i stekpannan? Hon var precis som jag mindes henne, och ändå var hon så annorlunda. Elakare liksom.
Jag undrade om hon faktiskt mindes hur vi brukade leka och skratta under vår eks skyddande skugga. Men ju mer jag tänkte på det, ju mer insåg jag att det kanske var jag som hade glömt hur jag alltid stod bakom henne, hur hon alltid förde mig till fördärvet, hur jag beundrat henne för allt hon gjorde men hur hon aldrig gett mig sitt erkännande.
Jag undrade om jag mindes hur det var att vara som barn är mest.

”Det är Irene.” svarade jag när jag lyfte på telefonluren.
”Hallå?”
Jag kunde inte avgöra vem det var som talade.
”Ja?”
”Är det Irene?”
”Jag sade ju att det var jag.” sade jag, all den irritation som grott i mig under natten pressade jag in i den enda meningen.
”Du måste komma…”
Rösten snyftade.
”Vem är det?” frågade jag.
”Kom till eken.”
Då förstod jag att det var Yaz.
All min ilska rann av mig.
”Jag kommer direkt.” sade jag lugnande.
”Gör du?”
”Jag lovar.”
Hon lade på.
Jag stirrade på telefonen innan jag också tryckte på den röda luren.
Vad kunde ha hänt som fått henne att låta så upprörd?
Jag kravlade mig upp ur soffan.
”Vem var det?” frågade mamma från köket.
”En kompis.” sade jag bara och rusade barfota ut ur huset. Jag hörde mamma ropa efter mig, men jag hörde inte vad hon sade.
Det tog mindre än fem minuter för mig att springa från min tomt till huvudvägen vidare till torget och sedan höger och så var jag framme vid lekparken.
Min andhämtning var tung när jag stannade innanför parkens grind. Jag kunde inte se Yaz.
”Hallå!” ropade jag högt.
En snyftning vände min uppmärksamhet mot eken.
Med långsamma steg gick jag runt trädet som växt i takt med mig och Yaz under årens gång.
Där stod hon, lutad mot ekens skrovliga bark. Hon såg inte på mig.
”Yaz.” viskade jag och närmade mig henne försiktigt. Gräset var daggvått under mina fötter.
”Josephine.” sade hon kort, utan att se på mig. Mellan hennes fingrar balanserade en cigarett, från vars ände en tunn rökslinga steg upp mot den mulna himlen.
”Va?”
”Josephine. Jag heter Josephine. Inte Yaz.”
Jag ryggade till när hennes mossgröna ögon vändes upp från dörren och borrade sig in i mig. Var det avsky jag såg i hennes blick? Vad det än var gjorde det ont i mig.
”Yaz…”
”Nej, inte Yaz!” utropade hon argt, jag hann precis se hur hon torkade bort en tår med baksidan av handen.
”Du kommer alltid vara Yaz för mig, inse det.” sade jag med så stark röst som jag hade mod till, men hur mycket jag än försökte kunde jag inte undvika att stamma.
Hon skakade på huvudet, jag började känna mig otroligt stött. Hade hon ringt mig bara för att skälla på mig?
”För dig kanske, men inte för resten av världen. Så håll inne med det.” snäste hon.
”Om du bara tänker vara otrevlig så går jag hem.”
Jag var förvånad över att jag vågade säga det.
Yaz såg på mig, tog ett bloss på cigaretten, blåste ut röken i ansiktet på mig.
”Du förstår inte någonting, eller hur?” sade hon med tydligt förakt i rösten.
Jag gjorde mitt bästa för att åtgärda hennes blick, men jag lyckades inte riktigt se lika kall och likgiltig ut som hon. Jag är inte de iskalla blickarnas drottning, och det har jag aldrig varit.
Plötsligt låg hennes finger vid min panna.
”Jag slår vad om att du fortfarande är oskuld.” sade hon släpigt.
”Det… Det har inte med saken att göra.” sade jag och slog undan hennes hand.
”Irene. Du vet ingenting. Förstå det.”
Jag kunde inte få fram ett ljud när Yaz knuffade mig ur vägen och stormade ut ur parken. Helt stumt stirrade jag efter henne tills hon försvann bakom en krök.
Mina ben kändes plötsligt som gelé och jag sjönk ner på knä.
”Vad var det som just hände?” frågade jag mig själv. Jag märkte inte de förvirrade tårarna som glittrade på mina kinder.
Solljuset föll över något vitt som låg i gräset.
Jag gnuggade mig i ögonen för att få bort den grumliga tårmuren mellan mig och världen.
Det vita var en papperslapp.
Utan att riktigt veta varför sträckte jag mig efter den. Jag kunde känna att den var skrynklig.
Med darrande händer förde jag pappret närmare mitt ansikte för att kunna läsa vad som stod på.
”Kära lilla dumma Josephine. Tror du att du betyder något? Kom igen, du är en begagnad hora. See ya later Bitch.” läste jag.
En tår föll på pappret innan jag knycklade ihop det till en liten boll.
Det var därför hon gråtit.
Sakta började jag förstå att Yaz kanske inte längre var den Yaz som lekte i sandlådan under trädet och himlen. Hon hade övergått till den farligaste leken som fanns för vuxna, ett spel med många förlorare.
Jag slöt ögonen och min hållning sjönk ihop.
Egentligen borde jag ha fått skuldkänslor och förlåtit henne för hennes uppförande, men något höll mig tillbaka. Jag tror det var för att jag var avundsjuk. Hon hade alltid varit så modig, hon hade till och med valt att ställa sin pjäs på spelplanen. Jag hade alltid varit för rädd för att ens kasta tärningarna. Allt jag ville var bara att vara lite mer som hon, det var allt jag alltid velat vara.
Pappersbollen seglade ur min hand och landade i sandlådan. Jag brydde mig inte ens om att begrava den.

Solen stod högt på himlen på den sista dagen i juni.
Jag satt på en bänk i parken och stirrade på eken, vars skugga precis snuddade vid mina fötter. En sval vind lekte över mitt ansikte. I min hand höll jag min mobiltelefon, den darrade lätt och jag kunde se på numret att det var Marcus som ringde. Jag tryckte på den röda luren.
Hur kunde det vara så svårt att sluta tänka på Yaz? Hon hade varit allt som upptagit mina tankar sedan den där morgonen när hon ringt mig, efter så lång tid av ömsesidig tystnad gentemot varandra.
Ett högt ljud fick mig att snegla över axeln.
Jag spärrade upp ögonen, det var två män, en av dem hade just dragit igång en motorsåg.
Stum i hela kroppen kunde jag inte göra något annat än att sitta på bänken och se på när motorsågen begravdes i ekens trädstam och lät saven rinna längsmed sågklingan.
De kunde lika gärna ha huggit mig i sidan med en kniv och låta mitt blod droppa.
Då det en gång så majestätiska trädet föll till marken och blottade vår gamla mötesplats för solens hårda blick tyckte jag mig se Yaz siluett på andra sidan lekparken.
Jag skulle just resa mig upp för att springa efter henne när hon försvann, och då kändes det som om en sten tog mitt hjärtas plats i bröstet.

Jag såg henne aldrig igen, men flera gånger när jag gick förbi vår gamla lekplats anade jag en närvaro som luktade av cigarettrök och en grön blick som följde mina steg.
Jag vill gärna tro att Yaz vann kärlekens spel och att vi en dag skulle mötas. Vi skulle kisa mot solen. Hennes rökpelare skulle stiga upp mot himlen. Hon skulle torka bort en tår och jag skulle förlåta henne.
Varje dag väntar jag på att hon ska komma hem, jag kommer alltid vänta. Men innerst inne vet jag att min Yaz äntligen lärde sig att flyga.