Ja, det var svåra några år. Där mitt i livet

när ingenting mer kunde tagas för givet

och du och jag knappt ens var ett vi

att tänka sig lägga någon framtid i.

Som det kan vara i spåren

av mörka tankars land

där lever sorg i såren

svårt att hitta din hand.

Men livet är mycket större och rullar

likt solen fram över grönskande kullar

och stärkt går jag vidare med mitt liv

intill dig - som går med egna kliv.

Det var inte döden som kom

bara livet det sprakade om

och jag vet mera nu vem jag är

vad jag vill med vandringen här.

Tack vännen min att du är kvar

och delar min veckas dar

att du byter en blick och en kyss

som det ögonblick vi hade nyss.

Jag miste den självklara tillvarons borg

och fick prova ett slag på ångest och sorg

men slipade stenar mer dyrbara är

som kärlekens skatt som vi varandra bär.