trösklar kan inte ljuga
och alla återvändsgränder bär på en längtan

den mörklagda uppfartsallén doftar barrskog
du minns och dina ögon ler
men orden är nergrävda ovanför trädgränsen
det var där vi möttes, på avstånd

nu står vi nära, innerligt nära
enligt de gamla sägnerna borde vi förstå
ändå bara ett mummel av vassruggar
skatbon staplade under ytan
mellan gröngrumliga vattensjok

plötsligt, ett vinddrag öppnar tystnaden
ryggfenor skär genom ytan
smackar med våta läppar
vi står alltför nära och paralyseras
tröskeln har börjat blöda, blöder frenetiskt
ridån täcker brännskadorna
en gråspräcklig väv av hudflugor surrar
det är svårt att andas

skuggorna spelar sina roller
antyder uppriktiga handslag
bakom skikt av oro delas förtroenden
men inga ord

det är höst
och barnet i hennes armar kan inte längre