Den lätt surnade doften som omger hennes kropp

insvept i västar och koftor och rutiga halsdukar

och buren av nedhasade gråbruna stödstrumpor

vittnar inte bara om ett vittrande,

ett förfall eller hennes livs ökande lutning

mot ättestupans obeveklighet

utan fastmer om övergivenheten och sveket

av de nära relationerna för att inte tala om

den sista resten av stolthet som tackar NEJ

till duschhjälp och till tvätt och städning 

varannan vecka av NÅGON från kommunen

för hon klarar sig själv ännu, klarar sig själv.

Nästa steg liknar döden.