Likt en fjäril, tidig vår,
när rummen fylls av solen.
Flög hon in i våra vrår
där jag satt tyst i stolen.

Innan henne satt du stum,
och jag, orkade inte finnas.
Det dansade skuggor i alla rum,
och bara dåtid fanns att minnas.

Innan henne var mimiken stel,
och tårar föll på bleka kinder.
världen var skör och livet fel,
och vi var varandras hinder.

Jag minns att klockan gick mot ett,
just den gråmulna dagen.
När hon i mascara och röd korsett
fick dig att falla, fullt betagen.

Hon påminde om någon,i all sin glans,
en välbekant vacker kvinna.
Någon jag varit, men som inte längre fanns
och som inte gick att finna.

Hon stod för allt, jag en gång var
en blomma mitt i livet
kanske var det därför jag inte höll dig kvar
när du tog det första klivet.

Likt en fjäril, tidig vår,
när rummen fylls av solen.
Flög du ut bort från mörka vrår.
och jag reste mig ur stolen.