Jag satt berusad, med ett kvarglömt skratt,
som en filmstjärna i tamburen.
Som en sönderkysst diva i uppskuren natt
med kärleksdikter ifrån trubaduren.

Strumpebanden trasiga och kroppen mör,
utav händer som letat sig närmre.
Rinnande mascara i en doft av likör,
kunde jag ännu känna kroppars värme.

Rikemansflicka i övergivet hus,
med endast drömmar i madrassen.
Jag sökte spänningen i champagnens rus,
och hårdheten hos den undre klassen.

Blåmärken av vällust, blev till smycken på min hand,
märklig tanke, kanske man kan tycka.
Men i en värld där livet bara blommar nångång ibland,
blir även det smutsigaste en lycka.

Jag lever bara i deras händer, som kan vagga min själ,
och som kan sjunga mina sånger.
Jag lever bara för dem som klarar mitt farväl
och som aldrig känner ånger. För dem som aldrig känner ånger.