Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Det var en gång...



Hon brukade kamma mitt hår,
köpa röda spännen och
kalla mig fin.
Jag brukade möblera mitt dockskåp
efter humör
och bända benen bakåt på
plastfigurerna.

-Våran dotter har inte varit utanför dörren
på ett år, det måste vara något fel?
Hon ser nån som inte finns.

Han brukade dyka upp när sommarvindarna
var ljumma.
När vi dansade på gården och hoppade rep
på jordens mage.

Hon brukade gråta på sängkanten och
säga: Aldrig mer!
Spyorna luktade rödvin och hinken
jag bar på var gul.
-Jag älskar dig mamma.
Jag älskar dig fastän dockskåpet brinner.

Pappa, gråt inte.
gråt inte snälla,
låt oss bara blunda
så överlever vi.






Fri vers av Maria Natasja
Läst 349 gånger och applåderad av 16 personer
Publicerad 2009-06-12 15:22



Bookmark and Share


    Patrique
Tillbakablickarna Du ger...en försåtligt lagd konfekt på livets oändliga spikmatta...Djupt o rakt ur hjärta o hjärna...också högvoltspoesi direktkopplad till tvillingsjälars transformator...
2009-06-12

  torbjörn j.
Vill bara tacka för att jag får läsa. Det är väldigt bra. Inte bara den här.
2009-06-12

  Maria Zena Viklund
skrämmande ont text som skär rakt in i hjärtat, mycket bra skrivet!
2009-06-12

  Carola Zettergren
Enastående...
2009-06-12

    Herr Ångest
Skrivet med stor känsla!

Bra!
2009-06-12

  Ingmar Hård VIP
Det skär som vanligt in i min själ när jag läser, Maria Natasja!
2009-06-12
  > Nästa text
< Föregående

Maria Natasja
Maria Natasja