Den 11 april 1993 föddes jag in i en familj med 4 bröder, 1 mamma och 1 pappa.
Vi bodde tillsammans i ett hus som vi delade med min gudfar och gudmor, då min pappa och mamma var vänner med dem sedan tidigare.
När jag var runt 7 år så blev min gudmor och gudfar avlastningsfamilj till två tjejer som var döttrar till en drogberoende mamma. De blev mina närmsta vänner, förutom min första vän Wilma. Jag kommer ihåg hur roligt vi hade tillsammans. Det var underbart.
I alla fall den delen av mitt liv.
Min mamma hade fått bröstcancer och min pappa kunde inte kontrollera situationen och blev ibland aggressiv.
Jag som bara var liten förstod inte att cancern kunde döda min mamma, och jag beundrar henne än i dag i hur hon orkade ta hand om ett hushåll med 5 barn och en man som inte fanns där.
För det gjorde han inte. Min pappa fanns inte där.
Han jobbade bort min uppväxt. Trots det kunde jag inte klaga på honom. Han var min pappa.
När jag gick i 3:an hade bråken mellan min mamma och min pappa tagit övertaget och de skilde sig.
Jag mådde aldrig dåligt över detta konstigt nog. Eller det var nog inte så konstigt, eftersom jag var så trött på alla bråk jag var tvungen att ställa mig emellan.
Min mamma, min bror Björn och jag flyttade till en lägenhet med 4 rum och kök.
Jag bodde hos min mamma i veckorna och varannan helg hos min pappa.
Dagarna rullade på.
Mamma fick tillbaka cancern och vi hade svårt med pengar. Inte svårare än de flesta. Men som jag har förstått var det jävligt knapert med pengar ibland.
Jag undvek att åka ut till min pappa, då jag inte kände någon samhörighet där längre. Den enda orsaken till att åka dit var för mina 3 vänner där.
Men efter ett tag ville mamman ha tillbaka sina två döttrar, och hon fick som hon ville.
Jag kände att det inte fanns någonting kvar för mig där.
Min bror och jag bråkade ofta eftersom han inte klarade av allt. Min mamma var upptagen med att ta hand mig och sin sjukdom, så att hon glömde min bror.
Då hade han redan självmordstankar. Som tur är fick han hjälp med detta tack vare BUP.
Vi den här tiden hade jag börjat 7an och jag började växa upp.
Nu började jag känna att jag inte räckte till. Jag tyckte illa om migsjälv pga av att min pappa inte såg mig.
Fast det gjorde han nog, men han hade inte den känslomässiga kapaciteten till att se mig.
Under den tiden, 13 år gammal började jag banta. Det låter så otroligt löjligt nu när jag skriver det. Men när jag har suttit och berättat för min kurator om det här så förklarar hon hur allvarligt det är.
Vissa veckor åt jag knappt något, förutom det vi åt hemma.
Som tur var kom jag ur det ganska fort.
När åttan började var jag trött på min pappa och hans nya fästmö. Han skaffade nya kvinnor hela tiden, och jag klarade inte av mer.
Skolan påverkades otroligt mycket av att jag inte orkade koncentrera mig och tillslut började jag ta värktabletter pga jag konstant hade huvudvärk.

I februari 2008 så tog jag massor av värktabletter på en gång. Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde efteråt. Jag kommer inte ihåg varför jag gjorde det dock. Kanske för att jag ville ha uppmärksamhet? Kanske för att jag ville känna något igen?
Jag har ingenaning.

Sen kom dagen D
Den 20 april 2008, kl 20:00
Den dagen då min pappa lämnade mig.
Vi åt middag tillsammans på eftermiddagen.
Och på natten ringde det på dörren.
Min pappa var död.
Självmord.
Hängd.
Där slutade jag leva.
Det var som om hela min barndom var en sjukdom som inte hade nått botemedel, och äntligen dog jag.
Min pappa hade lämnat oss..

Under min uppväxt har jag varit med om missbruk och misshandel.
Jag önskar inte någon den uppväxt jag, min familj och vänner har haft.

Jag önskade ibland att jag växte upp i en normal miljö..
Men om jag hade gjort det, då hade jag antaglien inte varit den jag var idag.


Nu undrar jag bara..

 

Någon som har varit med om samma sak?