vissa dagar försvinner jag;
skriver självmordsbrev av fingrar
och i kyssarna jag målar dig med
och så sjunker jag in i mig själv
så djupt att jag snuddar på
något som solen inte når in i,
och jag vet inte om det är min själ,
eller om det gör ont,
men det känns förfärligt
där finns ett land
där himlen har ögon
och man kan springa
helt utan ansträngning,
vakna till sina egna tankar
och tillhöra något;
kanske en vilja,
en anledning
och ibland när jag reser
är jag så förbannat rädd
att jag ska fastna där
och aldrig komma tillbaka för
jag har nästan glömt
hur man vaknar