Jag var död.

Hör du det.

Död.

Jag åt inte.

Jag drack inte.

Jag var en levande död.

Jag fanns,

men ändå inte.

Jag ville bara dö.

Jag funderade natt och dag på hur.

Och jag dog.

I mitt inre.

Av ett svek.

Större än mitt hjärta kunde bära.

Jag förlorade två

och inte bara en.

Kunde inte sova.

Fick sömntabletter.

Och den jag tröstats av.

Svek mig mest.

Jag levde,

men var död.

Tog en tugga.

Blev tvingad att äta.

Jag var död.

Hör ni det.

Men en dag,

insåg jag plötsligt,

att jag kunde andas lite.

Kunde leva lite.

Kunde vara lite.

 Jag insåg, att livet ändå var värt att leva.

Att människor faktiskt, brydde sig om mig.

De tyckte inte att jag var död.

De var arga.

För att jag var som död.

Så jag vaknade igen.

Började äta,

började dricka,

började leva.

Insåg att människor tyckte, att jag var vacker.

Insåg att människor älskade mig.

Jag andades igen.

Jag levde.

Mitt hjärta vaknade.

Jag blev hel igen.