tiden rinner ifrån mig
tickandet dör bort
i ett eko
av
åminnelser

barnuppfostran
med hårda paket
jag inser
hur vaksamheten
omtalas
i kroniska ordalag

jag
biter
av
huvudsaken

överlevnadsinstinkten
är det enda som lever
när identiteten suddas ut
lämnar tomhet

och
en nyfikenhet
går om intet

jag
söker
desperat
tvåsamheten

men
överbemannas
av dödens rop
tystnaden lägger sig

stilla

ruta ett;
själen i fosterställning

tystnaden
vibrationer mellan revbenen
och ögonlockens hemlighet
tyngden av åren

en önskan så innerlig
om att få vila
vila i frid