Jag minns ännu poesin som skrevs.
Den när allt var så vackert jävligt.
Skönheten kastades överbord, en natt för flera månader sedan.
Jävligheten jagades på flykten och kvar blev just ingenting.

Jag har tappat orden, bokstäver snidade kursivt.
Jag tittar oftast ner nu för tiden.
Allt för att dölja mitt ingenting.
Fy fan vad jag saknar mitt vackra jävliga...och vad jag saknar dig.

Jag trampar fortfarande vatten fast jag har skaffat badkar.
Jag eldar forfarande på balkongen.
Men mest på lånad tid.
Jag försöker förtränga men regnet faller ännu någonstans.

Inget bildar egentligen någonting.
Som virvlande löv om hösten faller jag mest omkring.
Få kan le som jag gör när morgonen stundar.
Se bakom, se mitt ingenting och regna för mig en stund.

Klockan är inte ens sen.
Änglar snusar sött men här smakar bitterheten.
Jag blandar den med beskt och dricker girigt.
Ett sista kapitel som jag har förälskat mig i.