Kanske är det så att ditt liv blir döden för mig.
Kanske är det så att våra andetag bara räcker för ett liv.
Jag ger dig mitt jag, mitt kämpande efter luft och blodet som ännu strömmar genom mina ådror.
Jag ger dig min början, mitt slut och allt som varit jag.

Älskade hjärtat mitt, mår du bra?
Vart har du fastnat?
Är det i solen med sandaler och paraplydrinkar?

Här hemma har visst snön börjat falla.
Jag faller väl som alltid tillsammans med den.
Mitt illegala hem byts mot ett annat tak.

Ja, här hemma lever livet som det oftast gör.
Jag saknar saknar, dricker drömmar och spelar orden som betyder.
men utan dina andetag kan ingen poesi nå så där nära som den ska.

Jag saknar inte mindre även om breven blir färre.
Jag försöker bara leva hjärtat...
Mina känslor är utan uppehåll och snön faller in i mina ögonfransar när jag letar ett nytt  hem.

Vet du att jag saknar din poesi?
Men kanske saknar jag min egen mer.
Bär du sandaler älskade hjärtat mitt?

Kanske hörs vi igen, kanske inte?
Jag har alltid lovat dig men mina löften faller nu med snön
och jag vet inte ....

Jag hoppas du bär sandaler och dricker paraplydrinkar...