Du kryper under, lämnar.
Andas mina lungor och seglar iväg på öppet hav.
Du bokstaverar min poesi
med suckar och längtan i din blick.
Bränner papper för att hålla mig varm,
i väntan på Syrener.

Du är den okände, den som bor inom.
Tunga är dina tårar på mina kinder.
Vi är bokens slut men utan början.
Du kryper under min älskade, lämnar.

Idag vaknade jag aldrig riktigt helt.
Under natten så fann jag dig i folkmassan,
och jag ville aldrig att ögonblicket skulle låta oss återvända till livet igen.
Min hand kändes så rätt i din och dina ögon lämnade aldrig mina.

Vissa skulle säkert skylla på fullmånen,
andra på tillfällig galenskap.
Jag skyller inte på något för jag lever bara natten
som en natt ska komma.

I tusentals sekunder har du varit borta min älskade.
I tusentals sekunder har jag sökt dig.
Sökt dig i ögon, i läppar och i punkter som skrivs.
Bär du mig med dig på gatorna du går?

Under många år sökte jag svar, ville så gärna veta.
Idag nöjer jag mig med min längtan
för den är vackrare än all sanning som funnit min väg.
Jag skriker fortfarande, jag gömmer fortfarande
men i min längtan till dig blir jag vårens första Syrén.