Mitt universum har ödets lott

en ensam parkbänk i hösten storm

de vackra färgen i bokskogens sal är förintad totalt

Kalla vindar viner omkring märgen fryser inom mig

drar sliter i en urmärglad kropp

utsvulten på kärleken önskan om trygghet tär

oron har växt dessa timmar bland gråa moln

Döden når  löven viljan finns inte leka tafatt i sin prakt

vindens atmosfär tystnaden så minimalt

de vackra färgen i bokskogens sal är förintad totalt

Tunneln dit livet tar slut lockar pockar om vila i frid

kampen om hjärtat har dragits lott inre glöden dör sakta ut

livslustens sorg börjar ebba ut när går det mot sitt slut

Gestalter på vägen till evigheten svaga ljus 

träder fram änglar i hoppets skrud

gnistan i återvända igen jag bär

de kommer som som sände bud 

dess skapelse är barn av min värld