Den ensamma granen som lyser så vackert

med sitt svaga vita ljus

Ger ingen tröst ut i månens sken

Där går en kvinna längs gatljusens strålar

böjd i vinden med släpande ben

Sorgen når iaktagarens hjärta

hennes steg är långsamma berättar en saga om hjälplöshet

På jordens juletid när friden ska infinna sig i varje hem

går kvinnan på darriga ben in genom dörren i sitt hem

Hennes ensamhet pockar i mörkret

atmosfären är tung 

ensamheten finns där från dörr till dörr

ett fängelse torn där lyckan försvann sin kos

Hennes tankar är samlade runt ett besked

 hela hennes liv hänger dinglar i galgen där

döden är närmare en man tror

hennes bön så ljudlig säg bara inte nej!