Jag behövde aldrig ropa
eller värka av en längtan efter
plågsamt frånvarande värme.
Från en eld som hade slocknat.
Och kallnat.

Jag behövde aldrig undra
över varför skymningen sänks
snabbare i väntan på något
som saknas.
Eller känna magen fyllas av
malande oro.
Viskande, gnagande.

Jag behövde aldrig drömma.
Så skimrande var aldrig drömmar
som verkligheten med dig.