Jag fick en dikt av min dotter julafton 2018. Jag tror aldrig jag blivit så glad för en gåva. Hon hade tryckt ut dikten i A3-format på fine art-papper. Jag läste följande,

”Hon lät alltid julpyntet stå framme till sommaren. Och när det stått så länge kunde det ju lika gärna få stå lite till”.

Och se, nu var det snart jul igen.

• Julanarkisten

# 30 DIKTatorn_sthlm”

Jag blev så glad att jag nästan började gråta. Min kloka, fina, fina, vackra dotter hade tänkt på sin mamma och familjens alla jular som vi tillbringat tillsammans.

När känslorna stillat sig något kom följdtankarna. Jo, jag hade ju redan epitetet städanarkisten. Nu var jag dessutom känd som julanarkisten. Jag florerade på Instagram.

Emmy berättade att hon sålde sina poem och att 10 % av vinsten gick till BRIS. Eftersom jag jobbat inom elevhälsan och inom barn- och ungdomspsykiatrin kunde jag väl bjuda på att julanarkisten dansade runt på insta. Värre saker än så hade ju florerat på offentliga sidor i cyberrymden. Jo, oj, vad det hade snackats och kommenterats på fejan.

Dikten var ju sann. Det fanns inte ett spår av lögn i den. Utan att jag någonsin reflekterat över det så var jag ju en julanarkist. Detta började redan i 20-årsåldern.

Jag frågade mina fyra barn om det hade varit jobbigt att växa upp med en morsa som hade julgranen kvar i april. Tre av dem tog en tankepaus. Den äldsta sonen som aldrig varit rädd för att uttrycka sin åsikter, utbrast,

• Men mamma, vad tror du?

   

Jag tänkte på alla gånger ungarna kommit hem med nya kompisar. Det första barnens kamrater sa, med gapande munnar och hög ljudvolym, var,

• Har ni julgranen kvar?

Jag frågade alla fyra vad de tänkte, nu som vuxna. Vad var anledningen till att deras morsa inte plockade bort julgranen och adventsljusstakarna? Du hade väl mycket att göra, med alla oss, med alla tentor. Ja, du hann väl inte riktigt med det.

När jag berättade för dem att jag tyckte det var mysigt med den skumma belysningen, att jag visste att de älskade julen, et cetera, såg de skeptiska ut.

Jag kände mig inte trodd.

• Kommer ni inte ihåg när polisen bröt sig in hos mig och bytte lås?

Jag som är född berättare och har berättat ettusenochen historier från mitt liv, för mina barn, hade glömt att berätta om denna bisarra händelse som inträffade efter att jag kom hem efter ett års vistelse i England.

Jag var 19 år gammal. Eftersom jag sagt upp min lägenhet när jag for till England var jag nödgad att hitta en ny lägenhet när jag åter kom hem till Sverige.

Jag tittade på massor av lägenheter men beslöt mig för att ta en på Amiralsgatan, mitt emot Nya teatern. Anledningen till att jag skrev på kontraktet var inte att det var den finaste lägenheten i Malmö utan för att de som skulle flytta ut var så sjukt härliga människor. De skulle flytta in i en tvåa i trappan bredvid. De tyckte att en etta var för liten för två personer. Jag som hade hoppat av gymnasiet, för att reslusten föll på, insåg att nya vänner skulle berika mitt liv. Människor som var lite mer som jag. Människor som inte brydde sig så mycket om vad andra tyckte och tänkte.

Min första jul i lägenheten passerade. Jag hade köpt en julstjärna som lyste rött och grant i mitt fönster ut mot den hårt trafikerade Amiralsgatan. En dag i maj när jag kom hem från jobbet satt det en lapp på dörren. Jag läste,

” Hej Erica, polisen har varit här. Folk som åker buss, förbi dig varje dag, har blivit oroliga. Vi har fått in flera anmälningar. Vi har bytt lås i din dörr. Om du vill ha en nyckel, kom till polisen på Davidhallstorg”.

Jag som var trött och slut, dessutom skithungrig, hade cyklat från Arlöv i ösregn, trodde inte mina ögon. Ordet om skrek till mig från lappen. Är snuten inte riktigt klok! Om jag vill ha en nyckel? Nej, jag bosätter mig under en bro. Jag insåg att min hunger inte skulle stillas på ett bra tag, travade ner från tredje våningen, låste upp cykeln och trampade iväg mot polishuset.

När jag kom hem igen, blöt som en wettexduk som inte kramats ur, och äntligen skulle få laga lite mat, höll jag på att dö när jag steg in genom dörren med min nya nyckel. Vad hade snuten gjort i min lägenhet? Jo, de hade gått in och släckt min julstjärna som hängde i fönstret.

Efter att mitt skrattanfall lugnat ner sig, stegade jag beslutsamt fram till mitt fönster och tände min vackra fina julstjärna.

Anarkist, ja, visst.