Det fanns en tid då du och jag
var allt som gjorde världen vacker

Jag minns fortfarande hur
din hand om min korsrygg
alltid lovade allt

Och hur du förstod att
när allt annat förvittrat
bestod bara ömhet

Hur du tände mina ljus de dagar
jag inte orkade öppna ögonen

När jag ville se soluppgången
målade du sovrummet lysande

Och stod på knä vid sängen
timmar i sträck

Eftersom jag grät varje gång du gick
stannade du

Och ångrade dig aldrig en sekund

Nu talar vi inte längre
och tomrummen du lämnade
är fyllda

Jag fick aldrig det barn jag ville ha
och du skriver din poesi till någon annan

Du finns överallt och ingenstans
men inte hos mig