När broarna tycktes nerbrända
och endast aska återstod
botten av djupet var min boning
och väggarna upp var blankpolerade

- Saknad vart är du på väg?

Där stod jag i askan av det som var jag
det ända jag kunde samla upp . . .
. . . det var mig själv

- Som sandkorn i min hand
rann tiden iväg!

Men allt var inte förgäves
ty en ny morgondag började andas
och se, mina vänner . . .
hjärtat börjar slå taktfast igen
blodet cirkulerar

- Taggarna rivs ut ur hjärtat mitt!

Mina minnen samlar jag ihop
i en liten ask och sparar dem
där under kudden som jag vilar på
bilderna av mig själv
dem restaurerar jag.

- Jag tar ett steg utom.

Och när benen och armarna,
kroppens förlängda känselspröt
åter harmoniserar
då ska jag skriva om denna dag
som jag vandrar som i mörker
fast det är en framtids dröm.

- I sömnen finner jag frid.

Ljuset ser jag långt, långt där framme
och nu handlar det om att vandra tappert
framåt in i, mot mig själv
och där ska jag åter smälta samman till ett
då stiger jag likt Fågel Fenix . . .

från askan renad i eld, jag blir ett
alltid . . . mig själv.

- Jag säger inte farväl, aldrig!

Vi ses snart! Om det så tar en timma
eller år mina älskade vänner.

- Så är jag snart tillbaka igen