Blodet sipprade ner
för bleka armar, ständigt skylda,
skyddade från omvärlden

Blåa ögon
följde den röda vägen,
föll mot ekgolvet

Blod har en vacker färg
inte lika trist som
hennes blå ögon

Hon böjer sig närmare marken,
snart ser hon bara rött


Runt hörnet kikar ett grått öga


ett vittne



i tystnad























för alltid...