Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns

VIP icon
27 år Male icon


Dagbok

Dagbok - Oktober 2019

« Tillbaka till dagböcker



Söndag den 27 Oktober 2019

När ord inte räcker för er.

Efter att ha gått på detta äventyr själv. Och utsatt mig för något sånt här. Så är det ända jag kan göra är att le och vara stolt över mig själv.
Jag lyckades göra det jag innerst inne tror på. Att ha sett en sån här fantastisk film med mig själv i min ensamhet, tillsammans med en grupp människor i ett rum jag inte känner, så vill jag egentligen bara säga tack till mig själv.
Tack för att du tror på dig själv. Tack för att gör  som du gör. Tack för att du vågar utsätta dig för saker som ingen annan gör.
Varje dag är jag tacksam över dig S. Varje dag borde jag vara det.

Dom säger att man inte ska vara rädd. Att man ska gå emot det. Mina vänner ni har lärt mig något väldigt viktigt. Utan er är jag inget. Med er är jag någon. Men tillsammans gör vi det värt att leva.







Måndag den 21 Oktober 2019

Mitt inre barn har förlåtit.

Är jag klar? Alltså med... allt? Alltså jag har tvekat för att. Skriva. Jag har tvekat för jag inte vetat hur det skulle gå när jag väl är här. Jag är klar? Eller hur? Kolla mig djupt in i ögonen och säg mig helt ärligt vad du känner och tycker.
- Ja, du är färdig.

Sen 12 års ålder. Kan du förstå? Ända sen 12 års ålder och idag, för ett par dagar sedan, denna månad så tog allt slut. Jag gjorde det. Mitt trauma. ÄR BORTA FÖR ALLTID!!!!!!!!
Tvek, tvekande, tvekheter. Varför tror du jag undvikit skrivandet? Hur ska jag i ord med känslor kunna vara kapabel till att uttrycka det här? Det kändes som en omöjlighet och gör det fortfarande.
Alltså S. Du är fri. Känner du det? Ditt inre. Jag har ett så klart inre just nu så det kan rinna kristall klart vatten rakt igenom.

Det är så här det är menat att vara. Människor. Människor där det inte är något som stör. Människor som är kapabla att tänka, känna och leva. Jag är för fan min egna person! Det har jag alltid varit. Alltid varit, okapabel till att inse. Det här är jag. Fyfan tacka gudarna att det här är jag. Alltså jag är så otroligt glad i detta ögonblick att jag ler, inte bara med ansikte, mun, ögon och allt annat du ser på ytan. Utan snarare så är generationer och åter generationer av tacksamhet, av inre passion som jag gått igenom i olika livstider som olika människor. Alla är vi enade just nu och vet du vad? Vi sjunger. Sjunger den där visan som givit oss alla precis den där känslan av nostalgi vi inte trodde var möjligt för en annan att känna förutom oss själva.
Men vet du? Vi är enade. Så mina bröder och systrar. Ikväll gör vi en triumf åt vår broder som segrade på slagfältet. Vi gör det åt mig. För jag har vunnit. Det oändliga lidandet jag känt i över 10 år, har slutat.







Torsdag den 10 Oktober 2019

Ärliga ord & ett krossat hjärta.

Var längesedan jag skrev nu. Väldigt längesedan. Har inte vågat då jag vet att sanningen kommer fram här.
Det har varit turbulenta dagar och jag har väl känt mig låst eftersom jag inte kunnat gå in i mitt inre. Jag visste vad jag var tvungen att göra men kunde inte samla mod till det. Jag ville inte. Jag vägrade. Jag stängde av. Men det var alltid där för att påminna mig och till slut blev känslan outhärdlig. Jag gjorde det idag iallafall och jag grät ut. Grät ut för att jag sårade henne för andra gången. För andra gången... Vem är jag egentligen.

Jag antar att folk går igenom livet och gör såna här saker jämnt och ständigt. Bara det att jag kanske bryr mig för mycket och vill göra det på de mest perfekta sätt de finns.

Men med allt det turbulenta inom mig så kan jag inte. Jag kan inte ens tänka klart.
Med olika tips från olika vänner, så gjorde jag iaf det som kändes rätt för mig. Att säga det här och nu. Direkt. Inget bullshit. Att bara få komma ut med det. För min egen skull. Såklart.
Jag gör ju det för mig. Så att känslan ska försvinna och att jag ska ha rena händer. Är det fel att tänka så. Vi är alla något så oerhört egoistiska varelser.

Men det kändes bra och hon tog det bra. Jag är förvånad över henne. Så bra hon tog det. Även om jag inte kände något för henne du vet.. Så är hon ändå.. Hon är så jävla bra. På sitt sätt. Fan vad jag tycker om henne, ingen romans tillagd.

Känner egentligen att hon hade varit ett vän för livet för mig. Precis som min bästa vän och bästa barndoms vän. Jag känner att hon är där också. Det är helt sjukt egentligen. Önskar att du mår bra snart igen du.. & att denna smärtan som orsakats försvinner för dig snart.

Jag lättar på mina vingar och fortsätter sväva iallafall. Fri som jag är. Svävandes. I en egentlig vardag som inte ger mig så mycket förutom en oerhörd bekvämlighet. Jag vet inte var jag är på väg helt ärligt. Jag vet inte vem jag är. Och jag trampar i samma spår. Utan att ta vidare action över det hela, så ser jag fram emot framtiden som kanske väntar något nytt för mig.





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)