Ibland önskar jag.
Ja, jag önskar så där in i helvete att det nästan gör ont
och jag liksom förintas på vägen.
Jag borde kanske sluta men någonstans inom mig
så vill jag fortfarande tro.

Tro att det finns något mer.
Att lugnet kan få infinna sig och önskningar
skulle vara av annat slag.
Jag önskar att ett simpelt suddgummi
verkligen kunde sudda ut och inte bara dölja det skarpa.

Jag ger liksom aldrig upp
fast det gör så ont att önska.
Likt ett barns önskningar om snö till jul
och presenter inslagna i rött.
Jag tror inte på Tomten längre men den smärtan har jag förlikat mig med.

Mina önskningar handlar om annat idag.
Jag önskar att vi fick ett hem och att snön inte kommer så tidigt i år.
Jag önskar någonstans att jag bara kunde få vara i mitt ingenting,
fast jag vet så väl att det inte går.
Därför önskar jag ibland, så där mycket att det nästan gör ont.