Jag har svikit mig själv
Jag har svikit mitt inre
Flyttat min tankengång
Delat min stämpel
Splittrat en liten del av mig själv

Ändrat något stort i mina tankar
Något så obetydligt för omvärlden
Vem skulle någonsin bry sig?

Jag har bara släppt lite på taget
Öppnat en aning
Befriat en tanke
Något obetydligt
Så stor, betydlig sak inom mig

Som alltid har varit gömt i mitt inre
I skalet

Ett djupt sår i själen
Som inte vågar få omvårdnad
men ändå ber om det
Och bad om det
Bara en aning
Det kändes som något så stort, så väldigt
Så upprepande
ord efter ord
Vad är det jag har släppt?

Ingenting
Det är fortfarande kvar
På ett annat sätt
På ett nytt sätt
Men ändå lika
lika smärtsamt

Men delat till någon annan
Någon ny
Inte smärtan
Men en bit av splittringen.
En obetydlig del för det nya
En stor, betydande del för mig
Av mig

Den är släppt
men för alltid kvar
Aldrig ska den lämna mig

Aldrig läker såret
Smärtan kan försvinna
Nuet likaså
Men minnena stannar alltid kvar inom mig
Försvagas med tiden
men försvinner aldrig